Klockan är snart halv elva. Jag har städat hela lägenheten och fixat med tvätten. Frukosten står framför mig här på vardagsrumsbordet, jag har tänkt njuta av den i lugn och ro. Kaffet är bryggt där ute i köket, väntar på att hällas upp i den knallröda muggen. Tänker att jag tar den färgen idag, kärlekens färg.

Känner mig lite ledsen idag. Kanske beror det på vädret? Allt blev plötsligt grått och färglöst. Ingen sol som värmer och påminner om att varje dag är en nystart. Det kommer i alla fall inga tårar, kanske lite regn senare idag. Den här ledsamheten. Den övergår ibland i någon slags avundsjuka. Tänker på det lilla knyttet som aldrig blev så fort jag ser en mamma med barnvagn eller någon som stoltserar med sin stora mage. Och jag ser dem överallt. Mammorna. Barnen. Magarna. Ibland känns det som om de hånler mot mig.

Jag gör mitt absolut bästa för att, som det heter "gå vidare" men ibland sjunker jag tillbaka. Den där jävla ultraljudsbilden. Den svarta som inte såg ut så som den skulle. Jag som hoppades så på att det fanns något där inne att rädda. Jag tänker på dem som blir sängliggandes av olika anledningar för att inte starta en förlossning för tidigt. Jag tänker att jag där och då hade kunnat ligga still i en säng ett helt år, ja en livstid, bara du till slut kom ut till oss hel och frisk. Jag hade gjort vad som helst. Men nu fanns inget att rädda. Du var redan borta. Känner mig ledsen över det också, att jag inte ens kunde kämpa för att få ha dig kvar. Samtidigt är jag tacksam för att ditt lilla hem var alldeles tomt. Jag slapp se dig ligga där utan hjärtslag...

Nu ska jag tugga i mig min frukost. Det här är en ny dag och den kommer aldrig tillbaka.