Vi är trötta, ligger huller om buller i soffan. Fina. Kaffetår. Mätta magar och solsken.

Jag ser dig.

Du gör det du gör bäst. Fina. Fingrarna så flinka, vinner du? Den där färgen klär dig, precis som jag anade.

Jag ser dig.

Tänk att du är min. Fina. Allt det där du är och lite till. Bara mitt.

Det känns bättre idag. Jag vill le. J är ledig resten av veckan och solen skiner. Jag kommer att ta mig igenom det här.

Jag har haft några helt gråtfria dagar även om jag känner mig låg och ledsen inombords. Orkar inte gråta mer och vad hjälper det? Kan gråta en miljard tårar men det förändrar ingenting. Du kommer inte tillbaka. Jag måste tänka på allt som jag fortfarande har. Allt som jag nu är lite extra tacksam för. Tiden till exempel, vi har all tid i världen J och jag.

Så idag väljer jag att le och skulle det råka komma någon tår så bestämmer jag att den trillar ner för kinden för att allt är så vackert. För att jag har min J och för att lyckliga ungdomar tar studenten idag. För att världen är grön och glassen svalkar. För att jag har det bra.