Jag har känt av det i flera dagar. Den där välbekanta molande värken, det sviktande humöret och tårarna.

Som värst var det på midsommarafton innan vi till slut for i väg på firandet. Jag hade ingen lust med någonting, kände mig deprimerad och jätteledsen. Hormonerna rusade runt i kroppen på ett helt nytt sätt, som om jag kunde känna dem. Jag grät och sov hela dagen. Ville inte åka i väg på firandet, ville stanna hemma under täcket och gråta över att allt är åt helvete. Åt att livet är orättvist och allt som varit den senaste tiden. Men min finaste fick mig upp ur sängen och i väg på cykeln.

Vi firade midsommar men jag tänkte nog på annat. Såg hennes stora fina gravidmage och längtade efter dig och tiden när jag trodde att du fanns. Tänkte att den här midsommaren hade kunnat vara någonting annat än vad den nu blev. Du hade kunnat vara med oss precis som pyret i hennes mage. Jag kände mig inte avundsjuk, bara lite ledsen. Visade det förstås inte för nån, hur allt snurrade runt inuti. Jag kämpade på med annat, vann tipspromenaden och nästan musikfrågesporten. Drack rom och cola utan att bli full. Åt grillat kött som hör till något av det bästa jag vet. Det blev natt och vi åkte hem, min fina och jag.

Nu ligger jag här i soffan. Vaknade tidigt av de starka menssmärtorna. Tog en dusch och tänkte om. Det är dags nu, dags att börja om. Äntligen, på något sätt, för jag har väntat. Det gör ont, fysiskt, och jag känner mig svullen och allmänt konstig men jag tänker att det är för en god sak nu. Jag förbereder mig, min kropp fungerar och vi får börja om.

Vi får faktiskt en ny chans nu och jag tänker ta den!