Det var så skönt att springa. Springa fort. Känna kroppen följa med viljan. Bara framåt. Inte så långt men tillräckligt för att få musklerna varma.

Sist jag sprang trodde jag att du låg där inne i magen och skumpade runt. Var så lycklig då. Är så lycklig nu fast på ett annat sätt. Livet är fint trots att det känns jävligt ibland.

Känner mig mycket gladare nu. Börjar känna en kämparanda. Jag, vi, ska segra en dag! Om vi ska komma dit så måste vi kämpa. Jag har förstått det nu. Det kan innebära smärta, tårar och besvikelse men det kan också innebära glädje, lycka och den där framtiden vi drömmer om. Det vet vi ju inte nu. Tack och lov. Men vi måste gå igenom det okända som komma skall om vi någonsin ska ta oss över mållinjen.

Det är söndag idag. Tre veckor har gått och visst gör det fortfarande ont när jag tänker på det. Jätteont. Men jag ger mig inte. Vi ska ha vårt lilla barn, förr eller senare. Det där jag drömt om så otroligt länge ska bli verklighet.

En dag i taget. Framåt.