Jag önskar att jag kunde tänka på något annat men det här är med mig hela tiden. Hela upplevelsen från starten med kissandet på stickorna, glädjen, förväntan, alla bilderna som poppade upp i huvudet, till slutet i gynstolen med doktorn som talar om det jag redan ser själv på skärmen.

Ingenting.

Känner mig fortfarande lurad. Dum. Hur kunde jag tro att det fanns något där. Varför lyssnade jag inte starkare på mitt tvivel?

Minns en dag när jag var ledig och låg kvar i sängen på morgonen. J hade åkt till jobbet och jag tog mod till mig, lade händerna mot den plats där du skulle ha funnits och frågade högt -Är du där inne? Jag fick naturligtvis inget svar men jag tyckte om den där lilla kontakten som jag precis haft med dig. Eller ja, den jag trodde att jag haft. Tänkte att det skulle bli mysigt att ha dig med mig vart jag än var.

Nu blev det ju inte så. Och jag känner mig bortgjord. Som om du vore den skickligaste målskytten och fintat bort mig totalt. Jag får aldrig veta hur du skulle ha sett ut, vem du blev mest lik eller om det där namnet faktiskt hade passat dig.

Idag har jag inte gråtit. Det är nog första gången på två veckor som ögonen lyckats hålla tårarna bakom ögonlocken och inte låtit dem rulla ner för kinderna. Det kan hända att jag blir lite tårögd ibland, oftast när jag tittar på min man... Tänk att man kan känna så starkt för någon. Jag skulle inte kunna leva utan honom. Inte en enda dag.

Kanske är det så att kärleken övervinner allt? Det jag vet är i alla fall att den tycks växa ju fler saker man går igenom tillsammans. Att något som smärtar så otroligt verkar som ett klister och för oss närmare varandra. Att alla de tårar jag fällt mot din trygga kropp blir en gåva. Något som du fått ta emot och försökt fixa med varma händer och tröstande ord. Vi ger och vi tar av varandra, precis så som det ska vara...

Det är underligt hur den fungerar, kärleken.