Det är inte så värst upplyftande att kika in här på bloggen längre va? Jag förstår det men det här är något som jag känner att jag vill skriva om. Och inte bara därför, jag måste bearbeta allt och det gör jag bäst genom att skriva. Det har jag alltid gjort och ni som följt mig länge vet redan det.

Det är lite som det här med cellförändringarna. Det var fruktansvärt att gå igenom. Det här är också fruktansvärt men på ett helt annat sätt och dubbelt så mycket. Men jag skriver gärna om det för alltid kanske det ger något till någon annan. Kanske att mina upplevelser kan stärka någon, rädda någon eller hjälpa någon. Jag vet inte men det känns viktigt att allt sånt här jobbigt inte göms undan. Det är så otroligt många som drabbas, både av cellförändringar och missfall. Ändå är det så sällan man hör någon prata om det.

Jag har märkt att ju mer jag pratar om mina egna jobbiga erfarenheter desto fler vågar komma ut ur sina skal och berätta om sina. Det i sin tur skapar nya band och ökar förståelsen mellan människor. Mellan mig och dig. Mellan det vi gått eller går igenom just nu.

Jag har en helt annan uppfattning om det här med graviditet nu. Det kanske beror på den jag är och/eller mina upplevelser. Jag vet faktiskt inte men nu känns det helt absurdt att hålla nästa graviditet hemlig. Varför i allsin dar gör vi det? Jag vet ju nu att illa, det kan det gå precis när som helst. Till exempel i vecka 13 när man precis talat om den glada nyheten för släkt och vänner. Då har man dessutom lidit i det tysta i tre månader. Illamående, smärtor, otrolig trötthet, ömma bröst, ingen aptit osv. Detta samtidigt som man försökt vara "som vanligt" inför alla, på jobbet, bland vänner... Vet ni vilken enorm ansträngning det är? Vet ni hur mycket energi det kräver och hur jävla svårt det är? Människor undrar vad det är för fel på en och man kan (får?) inget säga. Jag fick till exempel frågan om jag inte hade en depression eftersom jag var så otroligt trött. Vad skulle jag svara på det när jag bara var i vecka 8-9? Jag skyllde på begynnande pollenallergi...

Nej jag kan inte för mitt liv förstå varför vi kvinnor ska lida av alla gravidkrämpor och all oro i det tysta. Vad spelar det för roll om man berättar samma dag som man plussar? Då är alla förstående och händer det något så är alla med på noterna om man är hemma ett par dagar från jobbet eller inte vill lyfta tungt osv.

När jag blir gravid igen så kan jag sätta tusen spänn på att jag kommer att vara helt öppen med det. Jag kommer troligtvis att vara fruktansvärt nervös, livrädd och kanske till och med ledsen då. Varför ska jag vara ensam i det? Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att kunna glädjas den dagen jag kissar ett plus på stickan igen. Jag kommer kräva bevis och tidigt ultraljud men det betyder ju egentligen ingenting. Det kan ändå gå hur som helst, i nio månaders tid. Jag behöver stöd under den tiden och det kan jag inte få om jag är tyst.

I dag känns det som om det är förbjudet att berätta något innan vecka tolv, då den så kallade "osäkra" perioden passerat. Varför har det blivit så? Är det bara jag som funderar på det här? Hur gjorde ni och varför? Kände/ känner ni någon press på att vänta med nyheten?

Det känns så dumt och ologiskt alltihopa.