Det är inte så värst upplyftande att kika in här på bloggen längre va? Jag förstår det men det här är något som jag känner att jag vill skriva om. Och inte bara därför, jag måste bearbeta allt och det gör jag bäst genom att skriva. Det har jag alltid gjort och ni som följt mig länge vet redan det.

Det är lite som det här med cellförändringarna. Det var fruktansvärt att gå igenom. Det här är också fruktansvärt men på ett helt annat sätt och dubbelt så mycket. Men jag skriver gärna om det för alltid kanske det ger något till någon annan. Kanske att mina upplevelser kan stärka någon, rädda någon eller hjälpa någon. Jag vet inte men det känns viktigt att allt sånt här jobbigt inte göms undan. Det är så otroligt många som drabbas, både av cellförändringar och missfall. Ändå är det så sällan man hör någon prata om det.

Jag har märkt att ju mer jag pratar om mina egna jobbiga erfarenheter desto fler vågar komma ut ur sina skal och berätta om sina. Det i sin tur skapar nya band och ökar förståelsen mellan människor. Mellan mig och dig. Mellan det vi gått eller går igenom just nu.

Jag har en helt annan uppfattning om det här med graviditet nu. Det kanske beror på den jag är och/eller mina upplevelser. Jag vet faktiskt inte men nu känns det helt absurdt att hålla nästa graviditet hemlig. Varför i allsin dar gör vi det? Jag vet ju nu att illa, det kan det gå precis när som helst. Till exempel i vecka 13 när man precis talat om den glada nyheten för släkt och vänner. Då har man dessutom lidit i det tysta i tre månader. Illamående, smärtor, otrolig trötthet, ömma bröst, ingen aptit osv. Detta samtidigt som man försökt vara "som vanligt" inför alla, på jobbet, bland vänner... Vet ni vilken enorm ansträngning det är? Vet ni hur mycket energi det kräver och hur jävla svårt det är? Människor undrar vad det är för fel på en och man kan (får?) inget säga. Jag fick till exempel frågan om jag inte hade en depression eftersom jag var så otroligt trött. Vad skulle jag svara på det när jag bara var i vecka 8-9? Jag skyllde på begynnande pollenallergi...

Nej jag kan inte för mitt liv förstå varför vi kvinnor ska lida av alla gravidkrämpor och all oro i det tysta. Vad spelar det för roll om man berättar samma dag som man plussar? Då är alla förstående och händer det något så är alla med på noterna om man är hemma ett par dagar från jobbet eller inte vill lyfta tungt osv.

När jag blir gravid igen så kan jag sätta tusen spänn på att jag kommer att vara helt öppen med det. Jag kommer troligtvis att vara fruktansvärt nervös, livrädd och kanske till och med ledsen då. Varför ska jag vara ensam i det? Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att kunna glädjas den dagen jag kissar ett plus på stickan igen. Jag kommer kräva bevis och tidigt ultraljud men det betyder ju egentligen ingenting. Det kan ändå gå hur som helst, i nio månaders tid. Jag behöver stöd under den tiden och det kan jag inte få om jag är tyst.

I dag känns det som om det är förbjudet att berätta något innan vecka tolv, då den så kallade "osäkra" perioden passerat. Varför har det blivit så? Är det bara jag som funderar på det här? Hur gjorde ni och varför? Kände/ känner ni någon press på att vänta med nyheten?

Det känns så dumt och ologiskt alltihopa.

 

Sabine

4 juni 2013 06:30

Med Oswald valde vi att vänta, jag var mitt uppe i en anställningsprocess och ville inte att det skulle komma fram.
Med tvillingarna väntade vi till det tidiga ultraljudet som vi fick göra (v 7+5). Vi (jag) kunde inte hålla det hemligt då. Speciellt inte någon vecka efter när jag började kräkas. Dock berättade vi för familj och allra närmsta vänner före "allmänheten" fick veta.

Första graviditeten vet bara ett fåtal om, den är jobbig och har därför valt att inte prata om den.
Hade det blivit ett barn av det så hade Oswald inte funnits, men hade det inte hänt hade vi nog inte försökt så snabbt igen och då hade han inte heller funnits. Är därför på något vis ändå glad över att det hände, trots att det är jobbigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...