Hade svårt att somna igår kväll. Så många tankar som for runt i huvudet, så många små puffar från minihänder och minifötter där inne i magen.

Låg och funderade på det här med att passa in. Att platsa i den redan förberedda mallen. Det här med vad som är normalt och inte. Att det är så svårt att vara nöjd i det här samhället vi lever i. Det är svårt att vara nöjd när vi skapar alla dessa mallar, all statistik och tycker och tänker om allt och alla hela tiden.

Vi skall alltså redan som små foster formpressas in i någon sorts perfekthetsmall. En mall som talar om vad som förväntas. Vår bebis har legat i min mage i cirka 20 veckor och redan har vi fått höra att den skiljer sig något från det "normala". Att den inte följer modellen och mallen som förväntat. Det blir så svårt att ta till sig det här när det enda jag fokuserat på under den här graviditeten är att vårt barn ska överleva och klara sig igenom förlossningen. Ingenting annat har ju betytt någonting. Ingenting annat betyder fortfarande någonting. Den ångest jag kände när jag fick blödningarna och trodde att vår bebis dött var fruktansvärd. Jag känner ingen ångest nu, bara lycka och glädje över att du är hel och lever och har det bra där inne. Att du sparkar och lever runt. Det är det absolut enda jag bryr mig om. Något annat finns inte. För mig, oss, är du ju perfekt. Vi som inte har någon förkunskap om hur foster förväntas se ut och inom vilka måttenheter de bör vara ser på den där ultraljudsskärmen med ögon som inte kan döma. Vi är befriade från det läkarna och specialisterna ser. För oss är ju allt "normalt". Bebisen har ett huvud, fin hjärna, ett fungerande hjärta med fyra kammare, två armar, två ben, händer, fötter, en ryggrad utan anmärkningar och de inälvor vi människor behöver för att överleva. Vad mer kan vi begära?

Allt den här mallen skapar är bara oro enligt mig. Om den inte funnits hade vi förmodligen fått höra att du ser helt perfekt ut och är frisk som en nötkärna. Vi har ju egentligen inte blivit ett dugg klokare av de här två senaste ultraljuden för ingen kan säga något säkert. Du kanske helt enkelt bara blir lite kort i rocken med stabbiga ben precis som jag, mamma och mormor. Det spelar ju ingen roll. Vi har ju klarat oss ändå.

En sak är säker och det är att den enda mallen vår bebis behöver passa in i är våra hjärtan. Det räcker så bra så.

Pratade med mormor imorse och det är så skönt med henne för hon säger precis vad hon tycker och tänker. Inget knussel. Hon tyckte att det här med alla måtten bara var tokerier, alla ser väl för bövelen olika ut! Kanelbullen kommer att bli älskad precis som den är och sedan var det inte mer med det. Mormor började istället prata om den nya babyfilten hon börjat sticka...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...