Hade svårt att somna igår kväll. Så många tankar som for runt i huvudet, så många små puffar från minihänder och minifötter där inne i magen.

Låg och funderade på det här med att passa in. Att platsa i den redan förberedda mallen. Det här med vad som är normalt och inte. Att det är så svårt att vara nöjd i det här samhället vi lever i. Det är svårt att vara nöjd när vi skapar alla dessa mallar, all statistik och tycker och tänker om allt och alla hela tiden.

Vi skall alltså redan som små foster formpressas in i någon sorts perfekthetsmall. En mall som talar om vad som förväntas. Vår bebis har legat i min mage i cirka 20 veckor och redan har vi fått höra att den skiljer sig något från det "normala". Att den inte följer modellen och mallen som förväntat. Det blir så svårt att ta till sig det här när det enda jag fokuserat på under den här graviditeten är att vårt barn ska överleva och klara sig igenom förlossningen. Ingenting annat har ju betytt någonting. Ingenting annat betyder fortfarande någonting. Den ångest jag kände när jag fick blödningarna och trodde att vår bebis dött var fruktansvärd. Jag känner ingen ångest nu, bara lycka och glädje över att du är hel och lever och har det bra där inne. Att du sparkar och lever runt. Det är det absolut enda jag bryr mig om. Något annat finns inte. För mig, oss, är du ju perfekt. Vi som inte har någon förkunskap om hur foster förväntas se ut och inom vilka måttenheter de bör vara ser på den där ultraljudsskärmen med ögon som inte kan döma. Vi är befriade från det läkarna och specialisterna ser. För oss är ju allt "normalt". Bebisen har ett huvud, fin hjärna, ett fungerande hjärta med fyra kammare, två armar, två ben, händer, fötter, en ryggrad utan anmärkningar och de inälvor vi människor behöver för att överleva. Vad mer kan vi begära?

Allt den här mallen skapar är bara oro enligt mig. Om den inte funnits hade vi förmodligen fått höra att du ser helt perfekt ut och är frisk som en nötkärna. Vi har ju egentligen inte blivit ett dugg klokare av de här två senaste ultraljuden för ingen kan säga något säkert. Du kanske helt enkelt bara blir lite kort i rocken med stabbiga ben precis som jag, mamma och mormor. Det spelar ju ingen roll. Vi har ju klarat oss ändå.

En sak är säker och det är att den enda mallen vår bebis behöver passa in i är våra hjärtan. Det räcker så bra så.

Pratade med mormor imorse och det är så skönt med henne för hon säger precis vad hon tycker och tänker. Inget knussel. Hon tyckte att det här med alla måtten bara var tokerier, alla ser väl för bövelen olika ut! Kanelbullen kommer att bli älskad precis som den är och sedan var det inte mer med det. Mormor började istället prata om den nya babyfilten hon börjat sticka...