Har haft ett par fina dagar i Eskilstuna med J hemma hos mamma och pappa. Det var skönt att komma hemifrån en stund, det har varit så mycket den senaste tiden (läs hela det här året) och än är det inte över...

Jag har varit både arg och ledsen i flera dagar, mest jätteledsen för att det känns som om jag är ett problem. Ett problem som bara växer och växer, i dubbel bemärkelse. Det är så oerhört jobbigt när det blir fel hur man än vrider och vänder sig. Jag har försökt göra mitt bästa men jag är inte mer än människa och ibland blir inte allt som man tänkt sig. Då tror man att det kommer att lösa sig på något sätt för vi lever i Sverige och det borde finnas hjälp att få om saker och ting går käpprätt åt skogen. Men så är det tydligen inte...

Jag är arg. Arg för att saker och ting inte sköts ordentligt och för att det i slutändan drabbar den lilla människan. Jag är arg för att det känns som om jag ska behöva be om ursäkt för att min kropp inte betett sig exemplariskt och perfekt. För att andra bestämmer vad som är rätt och fel för mig, vad som KÄNNS rätt och fel för mig. För att mitt ord och mina känslor, min oro och det lilla växande livet inte betyder ett skit hos de högre instanserna. För att jag måste kämpa för allt, varenda liten sak, hela tiden, jämt.

Jag är trött i huvudet. Gråter för minsta lilla. Allt känns jobbigt och jag undrar, funderar, analyserar och bearbetar allt om och om igen. Däremellan blir jag arg och mer ledsen. Jag orkar inte! Allt jag vill är att få koppla av, må bra och känna mig lycklig. Är det för mycket begärt?

Så oerhört trött och ledsen över allt krångel, alla regelverk, människor som säger en sak hit och en annan dit, sjukskrivningar och annat skit!

Dessutom antar jag att den här smärtan jag haft i ett par veckor som uppstår mellan benen, i ljumskar, över blygdbenet, bak i svanken och en aning ner i lår och skinkor är foglossning. Jag kan knappt gå! Det är så fruktansvärt oskönt! Inte heller kan jag röra mig i sängen eller soffan utan att beté mig som en krängande, vaggande och pustande val. Att sitta/stå rakt upp och ner går ganska bra men allt annat är en ren och skär plåga. Ondast gör det när jag går. Är jag ute och promenerar i nån halvtimme, timme så får jag sota för det i flera dagar efteråt. Det blir lite bättre om jag vilar några dagar och bara rör mig inom lägenhetens gränser men vem vill/kan leva så? När jag vänder mig om i soffan eller sängen så knakar det ibland så högt att det hörs lång väg. Antar att det är det uppmjukade bäckenet...

Inte så konstigt att det blir så här antar jag. Jag är en person som svankar rejält i normala fall. Nu när kulan växer och tyngden nedåt ökar så blir det ju påfrestningar. Dessutom har jag ju inte tränat på en evighet. Det känns! Som jag längtar efter joggingrundor och turer till gymmet! Men nu är jag fast i den här kroppen ett tag till. Det är bara att ställa in sig och ta en dag i taget. Jag inser ju dock att det inte blir något mer arbete för min del. Det går inte. Kan ju knappt ta mig framåt vissa dagar. Folk och diverse myndigheter får säga vad de vill, för mig är kanelbullen viktigare än allt jobb i hela världen!

På måndag börjar kämpandet igen. Och förmodligen gråtandet. Just nu försöker jag lägga undan allt och ha helg men det är inte det lättaste. Tittar ner lite i längtanslådan som jag gjorde i ordning till kanelbullen i eftermiddags. Där ligger små hemstickade tröjor, byxor, en filt, minibodys, pyttestrumpor och småmössor. Blir alldeles varm, tänk att du är på väg till oss äntligen!