Det är mycket som pågår nu, både här och där. Vi har precis gått in i vecka tjugo och jag tror att lilla kanelbullen tycker om musik! Har setat i soffan och tittat på hela finalen, ja men ni vet vilken jag menar, och jag tycker mig nu känna något som närmast kan liknas vid små nervryckningar i nedre delen av magen. Ganska många, speciellt bra känns dem när man ligger på rygg så här på kvällen. Visst är det du lilla hjärtat som dansar runt där inne? Det liknar i alla fall inget jag tidigare känt. Otroligt spännande!

Spännande var också den där musikfinalen. Jag som trott att Sanna inte skulle ha en chans hade helt fel! Att komma trea är inte fy skam. Jag har dock svårt för hennes sång, det där evighetslånga bräkande vibratot som hon inte är speciellt slösaktig med irriterar mig. Men det verkar ju gå hem hos andra och tur är väl det?

Österrike tog hem hela shotabalängen och det förvånar mig inte alls. Medan Ryssland buades ut så fort de visades i rutan så kammade Wurst hem tolva efter tolva. Jag tycker att den här finalen så starkt visar vart vi människor står idag, att vi inte tolererar utanförskap. Vi är alla människor. Vi är alla lika mycket värda. Vi kan alla enas och visa våra ståndpunkter om vi bara vill. Jag tycker det är skönt! Jag tycker det är skönt att leva nu, i den här världen där man får vara den man är och veta att det alltid finns någon som står bakom en. Det spelar ingen roll om du är en skäggig dam, homosexuell, hetero, tjock, gammal, funktionshindrad mm mm.

Det känns betryggande att jag som blivande förälder knappast behöver oroa mig för hur J:s och mitt barn kommer att få det när hen växer upp. Jag oroar mig inte för fem öre över huruvida hen blir exempelvis homosexuell eller transsexuell. Vilken befrielse det är! Vårt barn är vårt barn oavsett, huvudsaken är att hen är lycklig. Jag tänker på hur det var på den tiden när mormor väntade sitt första barn. Tänkte hon ens i de här banorna? Troligtvis inte, de som var homosexuella fick knappast något utrymme i samhället, än mindre transpersoner. Men de som fick barn som sedan visade sig vara homosexuella? Det måste ha varit en jobbig tid, tänk att som förälder knappt våga stå för sitt eget barn och tänk att som ungdom känna det där utanförskapet, hatet...

Det har tagit tid och det kommer att ta ännu längre tid, om det ens någonsin kommer att ske innan vi alla är jämlikar. Men att vi jobbar på det och törs visa, bland annat genom att rösta i det här valet (eurovisionsschlagerfestivalen) bådar gott för framtiden. Det bådar gott för mina barn och deras avkommor. Vi ska inte vara rädda. Olikheter är bra, olikheter gör att vi kan lära av varandra, olikheter stärker och utbildar. Olikheter berör.

Skäggiga damen har tagit sig utanför cirkusmanegen och direkt in i våra vardagsrum och det känns inte det minsta underligt!

God natt!