Jag har försökt hålla mig upptagen hela dagen. Städat, färgat hår, fransar och bryn, tvättat, diskat, tittat på tv och lyssnat på musik. Ändå så har hjärtat bankat hårt. Ändå så känner jag mig så fruktansvärt nervös!

Det är inte ens ett dygn kvar. Förstår inte hur jag ska kunna somna ikväll. De säger att jag inte ska vara nervös, att det blir roligt. Försöker tänka så jag också men så finns det där men:et. Har dåliga erfarenheter av tiden före alla ultraljud jag varit på.

Jag vet egentligen inte vad jag är så orolig för. Det är bara som en stor klump i magen och det där nervöst bankande hjärtat... Men det ska väl gå bra det här hoppas jag. Vi ska klara det. Imorgon eftermiddag är det klart, då vet vi hur det står till där inne. Hur du har det. Lilla hjärtat.

Nu ska jag bara överleva tills dess...

Det bästa man kan få en tråkig vardag är ett överraskningsbesök av vänner. Fina, fina vänner!

Jag är tacksam över alla mina kompisar, de som jag nyss lärt känna och de som jag slutat känna. Men kanske mest tacksam är jag över de som jag vet finns där i vått och torrt oavsett vad som sker. (Ni vet vilka ni är.) Vi kräver inget av varandra, vi bara vet att allt är som vanligt när vi ses trots att det kanske var länge sedan vi hördes av. Vi plockar upp saker och ting där vi lade dem senast och skrattar vidare. Det är värdefullt! Speciellt värdefullt är det för mig som bytt stad.

Det är så svårt att få till det, att hinna med att hälsa på alla när jag är hemmavid. Oftast blir det inte så många dagar och de är redan fullbokade med någon enstaka vän, mormor, farfar, mamma, pappa, syrran, nåt kalas här och där eller nån fest. Vips så har tiden tagit slut och jag har inte ens hunnit med hälften av det jag tänkt. Vi är alla vuxna också och har jobb, familj och andra åtaganden. Det gör det klurigt att få ihop något slags umgänge som passar alla. Det ger mig dåligt samvete, att jag aldrig hinner med alla och att det ibland går evighetslång tid mellan besöken eller telefonsamtalen.

Den här texten är till er idag, mina vänner. För att jag tycker så otroligt mycket om er och för att ni står ut med mig. Jag saknar er oftare än ni kan tro och jag tänker på er titt som tätt. Även om jag är dålig på att ringa (har alltid varit och kommer alltid att vara) så är jag fortfarande här om och när ni behöver mig. Ja, ni behöver inte ens behöva mig förresten, jag är här ändå.

Jag blev så glad igår, först över det mystiska telefonsamtalet och det senare plingandet på dörren. Det var underbart! Jag får nästan en tår i ögat (skyller på gravidhormonerna) över att de efter att ha jobbat hela dagen tog sig tid att åka ända hit till mig. Det är nog det finaste någon kan göra, att ge lite av sin tid. Det betyder mycket för mig. Det gör det varje gång någon kommer och besöker mig naturligtvis! Men igår kändes det verkligen som den bästa av presenter. Jag tycker det är en ganska jobbig tid med massor av tankar hit och dit. Cykelstöld, sjukskrivning, blödningar, A-kassan, bebisen, morgondagens ultraljud, mycket ensamtid här hemma, jobbångest på olika plan, hur blir det med jobbet, blir jag sjukskriven längre, hur ska jag om jag inte blir sjukskriven klara av mitt arbete, får jag någon ersättning från F-kassan, hur klarar jag mig om jag inte får det, NÄR får jag pengar, framtiden och ja en massa saker! Stora och jobbiga saker.

Ja, jag behövde vänner igår, som om ni kunde läsa tankar. Ni är de bästa (det gäller er alla, inte bara de som var på besök igår), var och en av er och ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna er? Hur kan man ha sån tur?

De flesta av er har jag hängt ihop med länge, jättelänge. Det är så skönt med sådana vänner, ni känner mig, jag känner er. Vi har delat så mycket och jag hoppas att vi kommer att dela ännu fler saker i framtiden. Händelser av olika slag, goda och onda, bra och dåliga, fina och kanske helt värdelösa.

Men nu är nu och jag är så tacksam för att jag har er! Bjuder på en liten fotokavalkad med gamla bilder från vår ungdom. Jag blir i alla fall glad av att titta på dem!