Vilken dag det har varit! Först gick den så otroligt sniglande långsamt. Sedan var det dags att fara till uppsala och vips var klockan 15.00

Jag var ganska nervös men ändå betydligt lugnare än på förmiddagen. Jag lade mig på britsen och vips så fanns kanelbullen där på skärmen framför J och mig. Alla delar fanns där. Ben, fötter, armar, huvud, ryggrad, inälvor och ett hjärta med fyra fina kammare.

Hon som ultraljudade mig började med att mäta huvud, buk och lårben för att fastställa födelsedatum. Hur man beräknar exakt har jag ingen aning om men det visade sig att huvudet, i förhållande till lårben och buk var något större. Det i sin tur ger ett otydligt resultat. Hon mätte flera gånger men blev aldrig nöjd. Huvudet var lite rundat och bebisen klämde in sig i nåt hörn(?) vid något tillfälle så vi fick inget specifikt förlossningsdatum. Istället fick vi en ny tid hos en doktor som också skall ta en titt. *suck* (att det alltid ska vara något...)

Allt ser jättefint ut annars, hjärna och lillhjärna såg normala ut och hon tittade på mig och sade att hon ser att jag har ett ganska stort huvud så det är troligt att det helt enkelt är genetiskt. Men det får doktorn tala om på onsdag när vi ska dit igen. Annars vet jag helt enkelt inte vad det kan bero på. Jag väljer att inte tänka på sjukdomar osv just nu.

Pratade med mamma senare och hon berättade att jag också hade ett ganska stort runt huvud när jag föddes. J:s mamma sade att de också var storhövdade så det är säkert så vi är bara. Hur som helst så är det ju betryggande att se efter en gång till och kanske är det bra att ha koll så att huvudet inte är alltför stort i slutet sedan. Ungen ska ju ut också...

I min hjärna fick jag, när hon sade att barnet hade ett något runt stort huvud, upp en bild på typ en vattenmelon men det är ju inga sådana enorma skillnader vi pratar om. Det är ju bara någon mm hit och dit men det gör väl mycket nu när de är så små?

För övrigt så tycker jag faktiskt inte alls att ultraljudet var så där mysigt och trevligt som jag hade tänkt mig. Det kändes så kliniskt och verkligen bara som en fosterdiagnostisk undersökning. Jag hade förväntat mig att kanske få se hela bebisen lite mer i sin helhet där den kickade runt, höra hjärtslagen och kanske få veta hur lång den var osv. Men hon gick verkligen bara igenom alla delar från topp till tå och vips så var det klart. Hon pratade inte så jättemycket heller och jag försökte skämta nån gång men det gick inte hem tror jag... Hon berättade bara det mest nödvändiga tror jag, inget lullull. Hon frågade inte heller huruvida vi ville veta könet eller inte så när hon scannade in lårbenet så såg vi hela rumpan underifrån och jag fick tala om att vi helst inte ville se ur den vinkeln. Nej men då är det nog bäst att ni tittar bort, sade hon, för det ser man ganska tydligt... Så både J och jag har sett könet men ingen av oss har en aning om vad vi såg för det gick ganska snabbt. Tur!! Jag hade också velat filma litegrann men det fanns det absolut inget utrymme för.

Så summan av den här kardemumman blir att den ser helt jättefin ut men har ett något större huvud än vad som är förväntat (men alla är vi väl olika?) i den här veckan. Vi ska på nytt läkarbesök på onsdag och jag hoppas vid gudarna att de talar om för oss att den brås på mig, rund och storskallad!

Minns du alla de där härliga toplistorna på MTV på 90-talet? Jag och min kompis J satt som bänkade framför dem. Vi väntade oftast på det allra heligaste nämligen Backstreet boys och hoppades ivrigt att folk runt om röstat dem vidare ännu en vecka. Vi röstade naturligtvis aldrig, det var alldeles för dyrt på den tiden. Men vi var hängivna topplistefans!

Vi kunde alla danser till BSB:s videor och lyckan när det var världspremiär för en ny var enorm! Lite som julafton. Vi köpte alla Frida- och Okejtidningar, även Veckorevyn ibland fastän den var för de något äldre. Vi klippte ur alla bilder och samlade, samlade, samlade! Jag hade hela rummet tapetserat. Men det var inte bara BSB som gällde. Vi lyssnade faktiskt på en hel del andra gamla godingar. Fugees, Whitney Houston, No doubt och Michael Jackson bland annat.

Jag minns även när Rebecka DeRuvo (stavas?) var presentatör och MTV var mörkt och dystert i färgerna (i alla fall är det så jag minns det). Jag såg videos med The Cure minns jag och jag gillade dem redan då. Det fanns så mycket bra på den tiden! Jag har alltid tyckt om musikvideos men på senare år är det liksom inte samma sak på något vis. Det började när MTV blev mer en vanlig kanal än just en musikkanal och när Ztv försvann (favvokanalen). Hela musikvärlden har ju naturligtvis också förändrats så det är inte alls konstigt att saker och ting inte är som de var då.

Nu när vi har många fler kanaler hemma, både VH1 och olika MTV-kanaler så brukar jag på förmiddagarna ligga i soffan och gotta mig i musikvideos. Oftast gamla godingar. Idag fastnade jag i Michael Jacksons Black or white! Så jävla bra rent ut sagt. Låten är svinbra och jag lyckades döpa mitt innebandylag till just Black or white inför en cup vi skulle åka på. Lyckan! Men videon då? Den är ju underbar och jag tycker om att se Michael i den. Han är glad, har ni tänkt på det? Han skojar och skrattar och dansar sig igenom alla länder och kulturer samtidigt som Culkin tar hand om sina trista föräldrar. En sådan videoskatt det är och jag har alltid tyckt om just den där videon. Det var länge sedan jag såg den. Dessutom är ju Michaels dansscener (utan musik) efter själva videon alldeles underbara. Vilken människa han var och vilken otrolig dansare! Ja jag blev lite nostalgisk här men det är lätt att bli det när man inser att allt var så mycket bättre förr. Vi kommer aldrig att få möta en ny Michael eller ett nytt Cure eller Queen. Tiderna har förändrats!

Det var bra mycket bättre förr!