Jag har alltid vägt några (säkert ganska många i andras ögon) kilon för mycket och av vana alltid dragit in magen en aning. Speciellt när man går förbi en spegel eller något skyltfönster. Ja men ni vet hur man är? Ni gör säkert likadant. Jag har egntligen aldrig tyckt illa om mig själv men ibland kanske spegelbilden inte alltid stämmer överrens med hur jag känner mig. Jag känner mig ofta mer stor och stark än tjock och fet eller hur jag nu ska förklara mig...

Nu är det dock något helt annat att gå förbi en spegel...

Jag känner mig som förut men så är det plötsligt en stor putande mage där mitt fram! Var kommer den ifrån? Det är nu en total omöjlighet att dra in magen. Den är där den är. Det är väldigt underligt att se sig själv nu. Men ändå så är jag glad att jag ser skillnad för det betyder (hoppas jag) att bebisen växer som den ska. I morgon har vi gått 18 fulla veckor. Snart är vi halvvägs. Det är inte klokt! Vart tar tiden vägen?

Jag undrar, för mig själv, hur stor jag kommer bli egentligen. Måste försöka hålla vikten någorlunda.

Något som är roligt nu är ju kläderna. Aldrig i hela mitt liv har jag klätt mig för att framhäva magen. Den har liksom inte varit mycket att visa upp, fram till nu! Jag är stolt över det som göms därinne, det J och jag skapat tillsammans. Jag struntar blankt i om folk bara tror att jag käkat för många pizzor och glassar och tror att det är det som ligger och skvalpar runt där inne.

Nä jag trivs bäst i tighta, stretchiga plagg som visar lilla hjärtats tillfälliga hemvist. Jag känner mig faktiskt ganska fin just nu.


Tänk vad kroppen kan åstadkomma?