Jag har inte tänkt så mycket. Tror jag stängt av den förmågan den senaste veckan. På grund av rädsla eller brist på ork vet jag inte men nu är det som om en sten lyfts från mina axlar...

Vi hade tid kvart i tre. Satt i väntrummet på den röda plastiga soffan. På bordet låg en tidning med ett uppslag uppe som handlade om missfall och att det nu är lite vanligare att människor pratar om det. Att det är bra och att man inte ska skämmas och gömma undan känslor och tankar. Bra. Tror att det kanske är därför jag vill dela med mig av allt som händer just nu. Jag vill inte vara en som skäms och gömmer undan. Jag gör ju alltid mitt bästa, mer kan jag inte göra. Saker och ting blir inte alltid som man tror eller önskar och i vissa fall så finns inget att göra åt det, då gäller det att försöka acceptera. Gilla läget. Gå framåt.

Det blev vår tur och jag gick ifrån den där tidningen, tänkte att det var så härligt att veta att du finns där inne. Att jag kan känna dig. Lade mig på britsen, J satte sig bredvid och vips så var du där igen. På skärmen framför oss. Du är så fin där du ligger, sparkar till ultraljudsapparaten som trycks ner in i din värld. Kanske tillfälligt missnöjd över att det är något som knuffar på dig. Doktorn tittar och mäter, tittar och mäter, pratar medicinska termer med läkarstudenten och kollegan från eskilstuna som är där på besök. De pratar och säger att det är fina bilder, att man ser klart och tydligt. Hon mäter igen.

Jag vet egentligen inte vad jag tänker när jag ligger där. Är full av beundran av det jag ser på något sätt. Blir tårögd vid något tillfälle när det går upp för mig att vårat barn ligger där i min mage och att vi just då är där och hälsar på. I mina ögon, som inte kan något om mått och förväntad normalitet osv, så ser du helt och hållet perfekt ut. Jag ser dina små armar, händerna och benen som sparkar som en liten galning. Jag ser ditt lilla huvud och fötterna.

Plötsligt hör jag något om korta lårben och ökad risk för kromosomfel. Då börjar tårarna rinna. Först inte på grund av något annat än att jag så gärna hade velat höra att allt var helt i sin ordning. Jag hade önskat så att jag kunde släppa allt och att vi kunde få ha resten av graviditeten i fred, slippa fara fram och tillbaka till uppsala. Bara njuta. Vara glada.

Vi valde ganska tidigt i graviditeten att inte göra något KUB-test. Jag kände att jag inte visste vad jag skulle göra med den informationen, om det skulle visa sig vara något knas. Skulle jag kunna ta bort en liten människa som jag då fått se på en skärm bara för att någon annan talar om att det eventuellt kan vara något fel på barnet? Svaret på den frågan blev nej. Jag står fast vid att det beslutet var det rätta. Jag ville bara att vår bebis skulle leva. Det vill jag fortfarande.

Vårt barn har alltså något korta lårben i förhållande till buk- och huvudmåtten. Allt annat ser helt perfekt ut. Hjärnan och lillhjärnan ser jättefina ut och armar och allt annat är normalt. Det är bara de där lårbenen... De gör att det inte stämmer med förväntad storlek och det i sin tur gör att det blir svårare att fastställa förlossningsdatum. Nu fick vi ett beräknat förlossningsdatum ca en vecka innan det vi trodde från början.

Vad som är normalt och inte låter jag bli att spekulera i. Vi blev erbjudna fostervattensprov (som är det enda sättet att få reda på eventuell kromosomavvikelse) men avböjde. Det hade inte gjort någon skillnad. Vad ska jag med den informationen till? Det är inte ens säkert att dessa kortare lårben betyder något, det kan lika gärna vara genetiskt. Både jag, mamma och mormor har korta stabbiga ben. Inga spiror direkt om man säger så... Allt annat ser ju jättefint ut. Hade bebisen där emot haft stora "fel" eller sett onormal ut på något sätt hade jag kanske tänkt annorlunda. Mest för att det gäller vården när barnet föds. Den kanske skulle ha behövt speciell omvårdnad eller någon operation. Men i det här fallet, nej.

Tårarna som började rinna slutade aldrig. Jag vet inte vad som hände men jag kände mig efter en stund så otroligt rörd. Ända in i hjärteroten (det gör jag fortfarande i detta nu). Det är vårat barn där inne, jag kan inte ens tänka mig något annat än att det är det finaste jag någonsin åstadkommit tillsammans med någon annan. Jag är inte orolig eller ledsen egentligen. Mest rörd över livets mirakel. Du blir vad du blir du som gömmer dig där inne, vi kan inte bestämma över sådant. Du kommer att bli så otrolig älskad hur du än blir. Bara du blir.

Det är klart att jag kände en viss besvikelse först när jag hörde de där orden. Alla föräldrar vill ju höra att ens barn ser perfekt ut. Det är ju vad man förväntar sig. Men när det inte är som förväntat, när alla måtten inte stämmer och när inga egentliga svar kan ges? Ja då vände besvikelsen till något annat. Den är ju perfekt, ser ni inte det? Den har ju alla delar och vi har tillverkat den J och jag. Jag blev nästan arg först för att de talade så om vårt lilla hjärta. Sedan kom den där djupa känslan av att bli rörd så att tårarna svämmar över och trillar ner på den putande magen. Sugs in i klänningstyget och försvinner.

Det blir bra det här, alla människor kan väl inte se likadana ut? Vi är ju alla olika långa, korta, smala och tjocka. J sade så fint att, "den kommer att komma ut och se ut precis som dig med ett stort huvud och korta tjocka ben". Det har han nog alldeles rätt i! Och jag är ju helt "normal", vad nu normal är...

Jag ska försöka att slappna av och njuta. Förbereda oss på att bli föräldrar. Kanske köpa något första klädesplagg, har inte vågat göra det än. För du ska ju komma till oss. Det är ett som är säkert!


Tänk vilket mirakel ett liv är...