Vaknade halv tio med den där obehagliga känslan i kroppen. Vad var det jag drömde? Det tog ett tag innan jag kom ihåg.

Bebisen dog, det fanns inget att göra. Jag fick klämma ut resterna själv och sedan berätta för alla. Jag grät och släktingarna försökte trösta så gott det gick. Vi satt på sjukhuset av en helt annan anledning men korridiren, jag kände igen den och jag ville inte vara där.

Jag drömmer sällan mardrömmar men nu har det hänt flera gånger sedan den där första blödningen. En morgon vaknade jag mitt i ett pågående blodbad. Jag var bergsäker på att jag börjat blöda på riktigt, var tvungen att känna efter, gå på toaletten och inspektera lakanet. Inget blod. Det är så fruktansvärt obehagligt att vakna mitt i sådär och fortfarande känna alla ångestkänslorna som jag kände i drömmen. De hänger med en stora delar av dagen sedan.

Jag har läst att man kan drömma mycket men jag vill hellre drömma om annat än att jag förlorar vårt barn hela tiden. Det är inte speciellt angenämt.

Jag försöker ju att inte tänka på något annat än att allt är som det ska. Det är ganska svårt om jag ska vara ärlig. Går runt och väntar på fosterrörelser och jag vet ju att det kan dröja flera veckor till innan jag märker något. Det är svårt att veta vad det är man "letar" efter när man ligger och känner efter. Tarmrörelser eller minibebis, svårt att säga. Men jag längtar så att få en bekräftande buff där inifrån. Den här tiden mitt i graviditeten är bra på så vis att de flesta otrevliga graviditetssymptom försvunnit, exakt därför är det också en jobbig tid. Precis som det står i en av mina böcker så är det inte helt ovanligt att man tror att graviditeten stannat av.

Den här väntan alltså... Olidligt! I nio månader går man och väntar fast på olika saker. Först ska man vänta på mensen. Sedan ska man vänta på illamåendet och därefter önskar man inget hellre än att allt försvinner. När det väl gör det och man mår bra igen så tror man att det gått åt skogen. Man vill nästan hellre ha kvar kräkkänslorna för det är ändå ett tecken på att man fortfarande är gravid. Man väntar på ultraljudet, på att magen ska växa (måste vara enda gången i livet man går runt och väntar på just det) och på buffarna. Sedan väntar man på själva födelsen och när man väl är där så ångrar man sig mitt i alla smärtorna.

Ja jösses vilken resa det är det här.

Nu ska jag känna efter lite till, vänta och längta...