Regnet öser ner, det är alldeles grått ute. Lyssnar på musik och läser gamla inlägg i bloggen. Först när jag kommer till maj 2013 inser jag vad det är för dag idag.

För er är det bara den 19e maj förmodligen men för mig har det gått ett år. 365 dagar. 52 veckor. En sommar. En födelsedag. En jul. En ny påsk.

För ett år sedan låg jag hemma i soffan och grät. Jag skulle snart åka in till gynakuten och få det hemska beskedet. Se den där tomma livmodern på ultraljudsskärmen...

Nu ligger jag istället på sängen, på J:s sida, jag känner dig där inne. Hur du krumbuktar med ben och armar. Det rann en tår ner för kinden nyss. Det går inte att låta bli när jag läser de där gamla inläggen samtidigt som jag känner hur det rör sig i min mage. Vi överlevde. Jag överlevde.

Det känns som en evighet sedan fast ändå inte. Jag minns allt i minsta detalj. Men nu tänker jag så sällan på det. Det är en del av mig men för varje dag så blir den delen allt mindre. Men då, jag minns att jag undrade hur jag skulle kunna andas och överleva.

Jag är fortfarande orolig i den här graviditeten med allt som varit och det som komma skall men jag får inte tänka så mycket på det. Jag försöker fokusera på lyckan. På de där små rörelserna djupt i min mage och på min älskade J.

Nej idag känner jag lycka och låter världen där ute sköta sörjandet. Det får gärna regna idag, det känns passande. Men jag, jag ler.