Det är torsdag idag och det betyder att det är exakt en vecka kvar till vårat rutinultraljud (RUL). Jag har inte varit så nervös inför det här tidigare, vi har ju trots allt fått kika in tre gånger redan och jag vet att vår bebis har ett huvud, en hjärna, två armar och två ben. Dessutom så har det känts så avlägset, kommer vi ens att klara tiden ända fram till ultraljudet?

Men nu är dagen alltså snart här och det börjar gnaga lite i mig. Köpte nya numret av "Vi föräldrar gravid" igår kväll och där fanns ett helt uppslag om det här med ultraljudet och allt som skall undersökas då. Herregud! Det är en genomgång av alla barnets delar (ja jag har fattat att det är det som ett ultraljud innebär men jag har inte riktigt fattat att vi ska vara med om det) och det ska mätas och kontrolleras både här och där.

Innan jag blev gravid och innan vi ens pratat om att skaffa barn så tänkte jag på den här ultraljudsstunden som något vackert, fint och roligt. Att få se sitt redan älskade barn för första gången och försöka se vems näsa den har eller om det ser ut som en pojke eller flicka. Nu känns det mer som att vi ska på en enorm salstenta eller något liknande. Vi har gjort allt som står i vår makt för att komma hit och nu ska vi få reda på om vi blir godkända eller inte. Jag är skitnervös faktiskt!

Tänk om det visar sig att den har ett hjärtfel, vattenskalle, något fel på ryggraden, ryggmärgsbråck till exempel eller att den saknar en bit av hjärnan, en lever eller vad som helst? Tänk om den har någon annan sjukdom?
Tänk om den är död? Alltså det finns så himla många "alternativ" men de flesta går ju att operera eller lösa på något sätt. Så försöker jag tänka nu i alla fall. Annars blir jag nog knäpp!

Det står också i texten att man skall vara medveten om att det här är en fosterdiagnostisk undersökning och förstå att man kan komma att se avvikelser som man inte hoppats på. Och om man upptäcker att bebisen avviker från det normala så kan man redan då börja förbereda för den vård som barnet eventuellt kommer att behöva när det föds. Och så står det, den meningen jag inte rintigt kan ta till mig att, "I andra fall väljer kvinnan eller paret att avsluta graviditeten".

Det vet jag inte hur jag skulle klara av. Nu hoppas ju jag att allt är bra där inne i min mage men jag har lärt mig att det kan hända precis vad som helst när som helst och jag vill ändå känna mig medveten om saker som eventuellt kan uppstå. Hur jobbigt det än må vara...

Jag ska försöka tänka på annat den kommande veckan men jag har en känsla av att jag kommer vara ett nervöst vrak nästa torsdag. Vi får väl se helt enkelt, hur det här kommer att gå...