Vilken dag det har varit! Först gick den så otroligt sniglande långsamt. Sedan var det dags att fara till uppsala och vips var klockan 15.00

Jag var ganska nervös men ändå betydligt lugnare än på förmiddagen. Jag lade mig på britsen och vips så fanns kanelbullen där på skärmen framför J och mig. Alla delar fanns där. Ben, fötter, armar, huvud, ryggrad, inälvor och ett hjärta med fyra fina kammare.

Hon som ultraljudade mig började med att mäta huvud, buk och lårben för att fastställa födelsedatum. Hur man beräknar exakt har jag ingen aning om men det visade sig att huvudet, i förhållande till lårben och buk var något större. Det i sin tur ger ett otydligt resultat. Hon mätte flera gånger men blev aldrig nöjd. Huvudet var lite rundat och bebisen klämde in sig i nåt hörn(?) vid något tillfälle så vi fick inget specifikt förlossningsdatum. Istället fick vi en ny tid hos en doktor som också skall ta en titt. *suck* (att det alltid ska vara något...)

Allt ser jättefint ut annars, hjärna och lillhjärna såg normala ut och hon tittade på mig och sade att hon ser att jag har ett ganska stort huvud så det är troligt att det helt enkelt är genetiskt. Men det får doktorn tala om på onsdag när vi ska dit igen. Annars vet jag helt enkelt inte vad det kan bero på. Jag väljer att inte tänka på sjukdomar osv just nu.

Pratade med mamma senare och hon berättade att jag också hade ett ganska stort runt huvud när jag föddes. J:s mamma sade att de också var storhövdade så det är säkert så vi är bara. Hur som helst så är det ju betryggande att se efter en gång till och kanske är det bra att ha koll så att huvudet inte är alltför stort i slutet sedan. Ungen ska ju ut också...

I min hjärna fick jag, när hon sade att barnet hade ett något runt stort huvud, upp en bild på typ en vattenmelon men det är ju inga sådana enorma skillnader vi pratar om. Det är ju bara någon mm hit och dit men det gör väl mycket nu när de är så små?

För övrigt så tycker jag faktiskt inte alls att ultraljudet var så där mysigt och trevligt som jag hade tänkt mig. Det kändes så kliniskt och verkligen bara som en fosterdiagnostisk undersökning. Jag hade förväntat mig att kanske få se hela bebisen lite mer i sin helhet där den kickade runt, höra hjärtslagen och kanske få veta hur lång den var osv. Men hon gick verkligen bara igenom alla delar från topp till tå och vips så var det klart. Hon pratade inte så jättemycket heller och jag försökte skämta nån gång men det gick inte hem tror jag... Hon berättade bara det mest nödvändiga tror jag, inget lullull. Hon frågade inte heller huruvida vi ville veta könet eller inte så när hon scannade in lårbenet så såg vi hela rumpan underifrån och jag fick tala om att vi helst inte ville se ur den vinkeln. Nej men då är det nog bäst att ni tittar bort, sade hon, för det ser man ganska tydligt... Så både J och jag har sett könet men ingen av oss har en aning om vad vi såg för det gick ganska snabbt. Tur!! Jag hade också velat filma litegrann men det fanns det absolut inget utrymme för.

Så summan av den här kardemumman blir att den ser helt jättefin ut men har ett något större huvud än vad som är förväntat (men alla är vi väl olika?) i den här veckan. Vi ska på nytt läkarbesök på onsdag och jag hoppas vid gudarna att de talar om för oss att den brås på mig, rund och storskallad!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...