På bordet i vardagsrummet står den. Den döende gerberan. En födelsedagspresent som börjar ge upp. Trots att den håller på att förvandlas till något brunt och ledsamt så kan jag inte kasta den. Bladen är fortfarande gröna.

Nej det är själva blommorna som sakta men säkert fällt sina färgglada blomblad åt sidan. Som för att ge vika åt något annat. De hänger kraftlöst kvar på stjälkarna och påminner mig om hur viktigt det är att ha något att hålla fast vid. En trygghet. De påminner mig om att trots att man känner sig nästan döende så kan man orka en liten stund till. De hänger ju där som ett bevis för det, gerberans vackra blommor. De har hängt länge nu men ändå är de fortfarande där. Det känns på något sätt trösterikt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...