Balkongdörren öppen, blommor överallt och den här svalare luften. Ligger på soffan, insmord i en ny bodylotion som luktar vattenmelon. Tekoppen ryker och det doftar gott. Tänker att hösten är här nu, att den kom så fort. Tänker att jag saknat den och på hur trevligt vi ska ha hösten och jag. Alla promenader bland frasiga löv, alla litrar med te som jag redan börjat bälga i mig och färgerna som kanske kommer att fastna i min kamera.

Lika fort som hösten kom blev jag ett år äldre. Födelsedagen som firats i omgångar. Alla skratt och gratulationer. Det var fint och det bästa var att ha alla samlade på samma plats. Jag kunde se på dem, mina familjer och vännerna. Det gör mig varm inombords. Men under ytan lurar något annat. I våras, när du fortfarande fanns tänkte jag att den här födelsedagen nog skulle bli den häftigaste någonsin. Jag skulle ha varit tjockare och spänd inför det som komma skulle. Det skulle inte ha varit så lång tid kvar nu. Jag skulle ha känt dina små fötter där inne och styrkan i dina små ben...

Nu får jag försöka att vara stark själv. Ibland är det svårt och jobbigt, tungt och eländigt. Ibland är allt riktigt bra. Det är väl så, det kommer i omgångar.

Tittar på rosorna, orkideerna, gerberan och alla de andra. Det doftar gott och de står där så vackert i sina vaser trots att de rivits upp ur jorden, kapats av, buntats ihop med andra och sedan sålts vidare...