Cyklar hem från jobbet. Ser en man gå med sin pyttehund i jättelångt koppel och tänker att det antingen är en väluppfostrad hund som inte bryr sig om cyklister eller en hund vars ägare drar åt sig hunden när cyklisten cyklar förbi. Båda alternativen fel. Cyklar närmare, hunden närmar sig också, jag saktar in och hunden attackerar skällande men ägaren gör inget. Hoooo utropar jag och nästan stannar för att inte bli en hundmördare med en päls inknölad i ekrarna... Troligtvis hade hundägaren blivit skogstokig och skällt på mig i samma styrka som byrackan om den gjort sig illa. Mitt fel?

Den här nya dieten. Läser i tidning efter tidning om den nya trendiga halvfastemetoden. Läser om alla som mår så bra och blir smala. Hör andra som redan anammat trenden och hur fantastiskt det är att vara hungrig och rensa kroppen. Allt är positivt och bra och min hjärna börjar sakta men säkert tro att det kanske vore värt att prova. Tänk om jag skulle kunna bli smal? Tänk om just den här dieten är den rätta? Men hur ska man kunna leva, jobba, träna och vara en glad och trevlig person om man inte äter? Äsch, kan andra så kan väl jag? Mitt fel?

Köper nya träningskläder och skor. Känner mig alldeles för stor eftersom det mesta jag provar känns trångt. Ska man inte få ha något på sig när man vill träna och väger några kilo extra? Finns det inga träningstights som inte slutar precis över blygbenet? Ett par som jag kan stoppa in magen i utan att de hasar ner? Ber om hjälp vid skohyllan och personalen tittar på mig från topp till tå och rekommenderar den absolut dyraste skon "för er nybörjare som inte är vana". Suckar inombords och undrar vad hen har för människosyn. Vill skrika att jag faktiskt är svinstark och kan springa flera kilometer men gör det inte och låter honom därmed tro att jag aldrig någonsin stått i ett par gympadojjor. Mitt fel?

Fick träningskort i födelsedagspresent. Skönt att vara tillbaka men börjar tänka på alla måsten som hela tiden dyker upp. Alla krav som ställs på mig, på andra. Hur det är helt omöjligt att känna sig nöjd. Alltid något som är dåligt. Kroppen som inte vill, tjock det får man inte vara för då duger man inte, fel jobb, fel utbildning, för lite pengar, fel drömmar som absolut inte är möjliga att förverkliga, för lite tid att hinna allt, för många som tycker saker som inte känns viktiga i förhållande till annat... Svårt att känna sig glad när så mycket man gör blir "fel".

Jag är ledsen över att saker blir som de blir ibland. Jag är ledsen över många saker. Men jag är också glad och stolt. Stolt över de val som JAG gjort. Stolt över de val som tagit mig hit där jag är idag även om jag kanske (inom vissa områden) hellre hade varit någon annan stans. Jag är stolt över att jag klarat av livet hittills trots att det tagit emot och varit svårt ibland. Jag är stolt över mig själv och min självbild. Jag är stolt över att vara den jag är. Men jävlar vad svårt det är att visa det och tycka det inför andra. För det får man väl inte? Och råkar man göra det så är människor väldigt snabba med att påpeka motsatsen. Vad hade hänt om jag sagt till hundmannen att han fan får hålla koll på sin ouppfostrade äckliga hund så att inte någon cyklar ihjäl den? Vad hade hänt om jag började avdyrka den nya dieten precis som alla andra? Och vad hade hänt om jag gick fram till någon i sportbutiken och sade att det behövs snygga träningskläder i större storlekar så att ALLA kan känna sig snygga och välkomna in i butiken? Och vad hade hänt om jag sagt åt skopersonalen att inte dra alla över en kant?

Herregud det är så svårt att vara till lags!

Det är synd att samhället ska ta ifrån oss människor vår egen bestämmanderätt och syn på oss själva. Nu mera duger vi inte alls som vi är utan ska vara alla andra utom oss själva till lags. Huvudsaken är ju att andra tycker om mig och beundrar det jag gör, eller?

Nä idag är jag trött på allt det här. Kan vi inte bara få vara människor? Precis så som vi är. Varken mer eller mindre. Med fel och brister. Med glädje och sorg. Utan krav och måsten.