Jag hade inte tänkt ge mig in i den här debatten men nu känner jag att jag måste göra det ändå. Har precis tittat på "Debatt" och där handlade det om de vårdskandaler som så plötsligt ploppat upp och förvånat så många. Jag har själv många års erfarenhet inom både kommunal och privat äldreomsorg och har därför en ganska klar och tydlig bild över hur det fungerar att arbeta "på golvet" med gamla och sjuka människor.

För det är det vi pratar om här, människor. Både de som arbetar inom äldreomsorgen och de som behöver bruka den.

Jag blir rent ut sagt förbannad av att lyssna på politikerna som sitter och käbblar om valmöjligheter, mångfald och vinstdrivande inom företagen. De vet ju inte vad de pratar om! Har någon av dem arbetat inom vården? Har någon av dem arbetat både inom någon kommun och för ett privat företag? Har någon av dem besökt ett boende och pratat med personalen där? Svaret på de frågorna blir med största säkerhet Nej!

Inom äldreomsorgen finns inga valmöjligheter. Du blir tilldelad en plats på ett vårdhem, har du tur kanske det ligger i något område som du känner igen. Där det finns plats, där får du en möjlighet att bo. Om du inte är för frisk förstås för då får du bo kvar hemma. Kanske, kanske kan du bli beviljad hemtjänst några timmar om dagen, att få maten levererad och en dusch någon gång i veckan. Det är så det ser ut, punkt. Det är inte direkt så att Nisse 83 år och dement blir tillfrågad vilket äldreboende han skulle kunna tänkas vilja bo på... Han kan för fasen inte ens välja själv för han vet inte vad valmöjlighet är för något.

När jag arbetade inom kommunen och precis hade börjat arbetet på demensboendet så tyckte jag att det var lite läskigt med gamla människor. Men efter hand så upptäckte jag att de var alldeles underbara och faktiskt hade gått igenom ett helt liv. Inom dem fanns sorg, glädje, minnen, tårar och skratt. De var fortfarande mnniskor trots att deras hjärna och ibland även kroppen svek dem. Några år senare skulle demensboendet privatiseras. Det skulle bli så bra sade man samtidigt som vi fick besked att personalstyrkan skulle minskas med nio heltider. Nio! Vi rynkade pannorna och många valde att förtsätta på andra ställen inom kommunen. Jag tog däremot min chans och fick ett fast jobb. Jag var jätteglad och nöjd... tills dagen då vi blev privata. Att minska ner personalstyrkan med nio personer känns.

I början gick det ganska bra, vi kämpade på och tänkte att den här nystarten snart skulle ordna upp sig. År efter år gick och allt fler underliga saker hände. Saker som jag aldrig ens reflekterat över inom kommunen. Latexhandskarna var för dyra så om vi kunde använda de sämre i plast på ena handen när vi utförde så kallat "smutsigt arbete" så skulle det vara jättebra. Blöjbeställningarna skärptes och vi skulle utföra någon slags mätning. Hur många och exakt vilka sorters blöjor behövdes och användes? Resultatet av denna "mätning" var att bara ett visst antal sorters blöjor fick användas. Jag hade mina aningar om varför... Tvättlapparna, de där mjuka, tjocka som var så lena mot de gamlas hud byttes ut mot hårda och vassa. Allt "material" som behövdes på huset skulle delas upp och räckte det inte så räckte det inte...

När jag arbetade min sista sommar på demensboendet så höll jag på att få stora dåndimpen. Tidigare, när jag arbetat där, så hade vi fått maten levererad till boendet och vi behövde bara servera den. Nu hade det avtalet sagts upp och personalen skulle istället köra en bil, lasta på den med matvagnar och sedan köra tillbaka maten till boendet. Hur hade de tänkt här? Till saken hör den att ensamarbete var vanligt förekommande. På helgerna när man jobbade 13- timmarsskiftet så arbetade manstörsta delen av dem ensam antingen på morgonen eller på kvällen. Till hands fanns en rörlig person som man kunde ringa efter om något problem skulle uppstå eller om man behövde hjälp av något slag. Att vara själv med 7 eller 8 dementa människor är ett jobb i sig. Det jag undrade över när jag fick höra det här med matvagnskörningen var, från vilken människa ska vi ta den här tiden idag då? För det är så det blir, tiden då jag kanske skulle ha kunnat spela spel eller ta en promenad med någon skulle istället gå till att köra en bil full med mat.

Det som är så underbart med att jobba inom vården, närkontakten med de äldre, har snart försvunnit. Den ordinarie personalen har inte tid att sitta och dricka en kopp kaffe med någon, hålla en nervös vandrares hand en stund eller gå ut på en promenad. Det som kan lejs ut till andra människor. Där jag arbetade kom Röda korset och frälsningsarmén flera gånger i veckan och spelade kort mm. För oss som arbetade kändes det som att företaget istället ville att vi skulle sköta de sysslor som kom i absolut sista hand, nämligen städ och sådant, när dessa personer "tog hand" om de dementa ett par timmar. Även om det kanske inte var så så var det så det kändes.

Att sitta och lyssna på politiker som uttalar sig om det här och aldrig har satt sin fot på ett demensboende/äldreboende är som att ha ett gäng myggor surrandes runt huvudet, riktigt  irriterande! Därför kunde jag inte låta bli att skriva det här inlägget nu. Det får bära eller brista för jag måste lägga mig i den här debatten och säga att det är inte okej så som det är idag. Det finns inget gott som kan komma ur de privata företagen som så villigt sägs vilja ta hand om våra äldre. Det de är bra på, det är att spara. Spara undan och lägga i egen ficka.

Man ska inte tjäna pengar på äldreomsorg. Vi är människor fram till den dagen då vi tar vårt sista andetag och även efter det så ska vi bli behandlade med respekt. Det minsta vi kan ge de gamla som banat vägen för oss yngre är att ge dem en härlig ålderdom och en trygg plats där de kan få avsluta sina liv med värdighet. Jag vill inte höra talas om kissblöjor och liggsår mer, det gör ont i hjärtat...

Som personal på ett äldreboende arbetar man fysiskt fram tills det att man får gå hem, då fortsätter arbetet i hjärnan. Man känner sig ledsen och missnöjd. Man undrar vart världen är på väg och varför ingen fick komma ut på promenad idag heller. Man tänker på hur det ska gå för den som avlöste mig på arbetsplatsen, det är så mycket att ta tag i och jag hann inte färdigt med allt som JAG skulle göra. Hur ska man orka? Tiden räcker ju inte till.

Som personal på ett äldreboende gör man allt, ALLT, för att de äldre ska ha det så drägligt och bra som möjligt. Man arbetar övertid utan att få betalt om det är det som behövs för att någon ska få vak vid sin dödsbädd. Man städar klart i den boendes rum trots att man slutat för tio minuter sedan...

Det behövs mer personal inom äldreomsorgen, det är det enda som kan förebygga liggsår, att vandra omkring ensam om nätterna på en låst avdelning, att ligga i kissig blöja, mot liggsår och att dö ensam. Mer personal är det enda botemedlet så som jag kan se det och då fungerar det naturligtvis inte att gå med vinst...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...