Är du ledsen lille vän? Har drömmarna skrämt livet ur dig?

Somna om du fina, livet skrämmer livet ur oss alla.

Faller tårarna igen? Blunda en stund så glömmer du snart.

Minns du sången vi sjöng här om natten?

Så nära inpå min själ ligger din varma kropp. Din kind emot mitt bröst som guppar upp och ner. På den mjuka magen ligger din hand. Så tryggt.

Ibland får mina armar för sig att krossa dig, älska dig sönder och samman för att sedan knöla ihop dig till en liten boll. En liten boll att lägga under kudden och ta fram när ensamheten känns som störst. När hjärtat behöver tröst.

Hur går det lille vän? Framåt blir väl bakåt om man vänder på det?

Gå vidare du fina, ty vägen den tar aldrig slut.

Darrar fingrarna igen? Skriv några rader så försvinner det snart.

Minns du sången vi sjöng här om natten?

Så långt ifrån varandra har vi aldrig varit. Fastän nära är vi. Jag ser dig när jag blundar och jag hör dig när allt är tyst. Men hur kan jag känna dig när känseln är borta? Är det jag eller är det du?

Varför kommer du inte när jag skriker efter dig, när trösten känns så långt borta och livet slutar att andas? Varför kommer du inte när jag vrålar och vrider mig i plågor? När jag gråter av saknad och ilska. Varför kommer du inte trots att du lovat?

Är du ledsen lille vän? Varför går du inte?

Nattens änglar fladdrar vilset omkring under gatulyktorna. Under månen fladdrar vi. Vilsna och trötta.

Med tankarna spretandes runt skallen går vi vidare. Trampar ner grannen och fru Olsson utan att bry sig det minsta. Man ska väl leva i nuet?

Medan bilarna parkerar i sina rutor och somnar för kvällen ber barnen sina aftonbönor. Men inga önskningar kan gro i livets jord. Dags att vända om och sluta tro på någon annan än sig själv. Blaha blaha...

Nu luktar blommorna så där starkt igen. Tänk att tiden snart runnit ut och grodorna nyss har vaknat. Brölande fria kor skall snart spärras in igen. Äta ruttet hö. Får de morötter ibland? Eller något annat gott?

Snigelspåret jag följde i går har torkat nu. Blivit en glittrig väg för myrorna att följa. Kanske är det själva regnbågen? Skatten vid dess slut är ett snäckskal med ett skinande innanmäte. En bunker för rädda myror att ta skydd i.

Den enes död...

Jag läste nyss ett par ett år gamla inlägg här i bloggen. Ett år har nu gått sedan jag fick det härliga beskedet att jag kommit in på högskolan. Jag blev nästan lika glad nu när jag läste om det som jag blev då när jag fick reda på det.

Nu har jag klarat av nästan nio veckor på mitt gamla jobb och jag är så himla less på det! Som ni alla säkert redan vet... Jag längtar till skolan och jag längtar ut från demensboendet varje dag jag går dit. Jag ska inte vara där. Min arbetsplats är någon annan stans.

Nästa sommar ska jag ha fixat mig ett annat jobb och sagt upp mig från den här tjänsten. På ett sätt så känns det dumt att säga upp sin tjänst men å andra sidan så tänker jag aldrig mer sätta min fot på det där stället. Man mår inte bra av att slita som en ensamvarg utan att få ens ett tack tillbaka. Dessutom vill jag ju prova på något nytt och gärna något som kan ge mig ett jobb inom min genre i framtiden när jag studerat färdigt. Och om jag inte säger upp mig så är ju risken stor att jag kommer att återgå till det jobbet fast jag inte vill när skolan är slut. Att säga upp sig blir en spark i röven och då är man tvungen att gå ut och hitta något nytt att göra. Det är det jag känner för och det är sannolikt så det kommer att bli också!

Nej jag kan inte känna annat än en stor och härlig varm lycka. Jag mår bra nu och jag har det bra. Jag älskar mitt liv så som det är nu. Ok, vissa saker kanske man vill ändra på så att de blir till det bättre men man får ta allt för vad det är.

Jag är tacksam för allt jag har. Tänk vilken tur att jag sökte in till högskolan förra året. I år hade det varit en omöjlighet att komma in med ungefär dubbelt så många sökande. Det blev verkligen en helomvändning precis som jag skrev förra året att det skulle bli.

När jag läser gamla inlägg så är de precis tvärtemot så som jag har det idag. Jag har min fina korvbulle, visserligen i Enköping, men han finns där och jag tycker så himla mycket om den mannen! Jag har min skola att gå till i två år till och det känns så himla skönt även fastän det blir fattigt. Det är värt allt!! Å så har jag mina vänner och deras underbara ungar. Tiden, det är väl det enda jag har att klaga på. Den räcker liksom inte till till alla.

Syster yster har gått klart teaterkursen och ska nu flytta iväg till Halmstad om ett par veckor. Gud så tomt det kommer att bli. Däremot unnar jag dig det syrran. Du kommer att få det så himla bra och du får flytta hemifrån för första gången! Jag vet hur det är och det är något av det härligaste man kan göra. Man känner sig så fri och självständig! Hoppas att studierna blir vad du förväntar dig och att du kommer hem ibland och hälsar på oss.

Ja jösses, tänk så bra man har det egentligen!!

Jag fick en alldeles ny och fin byrå av mamma och pappa att ställa i hallen. I en av lådorna låg en jättefin lampa i glas som jag skulle byta ut den gamla lampan mot. Mamma sade att det var en chansning att köpa den där lampan och hon sade att den håller väl så länge den håller.

Hon har rätt. Mamma känner mig. Jag är en sådandär klant som har sönder allt. Det räcker med att titta på något så liksom faller det sönder i tusen bitar för att aldrig kunna lagas. Men jag har lovat att vara försiktig om lampan. Den är väldigt fin!

Pappa hade kämpat med att bygga ihop byrån i fyra timmar. Han är rolig han! Jag kan se det framför mig, hur han kämpar och bygger, bygger fel och bygger om tills det tillslut blir rätt och han är nöjd som en femåring som nyss fått en påse godis.

Det är så härligt med lite nya grejer här hemma. Ny säng, ny byrå och ett nytt duschdraperi. Idag handlade jag en fin liten grej att hänga på en krok som jag har i hallen. Ett snöre med pärlor å lite såntdär. Det blev fint. Jag köpte också en krokgrej som ja ska försöka få upp i badrummet så att jag kan hänga upp mina handdukar någon annan stans än på duschdraperistången...

Färg att måla om hallspegeln har också inhandlats och det ska jag nog ta tag i imorgon. 

Ja det blir nog bra det här. Ska försöka fynda lite tavelramar på nån loppis också så att jag kan komma igång med min fotovägg. Måste leta upp en massa fina foton på alla fina vänner och familjen som jag kan framkalla. Mmm det kan nog bli bra det där.

Hoppas jag får lite pengar i födelsedagspresent så jag kan fixa och ordna lite mer här hemma och kanske köpa den där jackan jag hittade på stan idag...

Nu ska jag svälja det sista teet och sätta mig och läsa lite tror jag...

Jag svalde dig med allt ditt varma hull och hår. Men när mättnaden lagt sig kom saknaden. Ensamheten.

Där inne sparkade och levde det om. Blev du arg?

Sluta bråka, ge upp. Du är min nu!

Jag svalde dig för att behålla dig. För alltid. 

Vi ska alltid ha varandra. Du och jag, jag och du. Vi. Hörde du vad jag sade? Eller måste jag skrika? 

Du är hopplös. Lyssnar aldrig. 

Jag svalde dig med allt ditt varma hull och hår. Men när skriken tystnat kom saknaden. Ensamheten.

Där inne blev det lugnt och tyst. Somnade du?

Vakna, hör du mig? Vakna nu!

Jag svalde dig för att ha dig var. För alltid.

Vi kommer aldrig att få varandra nu, Du och jag, jag och du. Det som skulle ha blivit vi. Hörde du vad jag sade? Eller blev du döv?

Det är hopplöst. Jag saknar dig.