Inatt blir sista natten i min gamla trånga säng. Imorgon flyttar den nya sängen in hos mig. Det ska bli härligt!

Wohoooo!

Hon delade sin hud med någon annan. För första gången. Naken och utlämnad men inte ensam.

Skinnet som låg där bredvid, alldeles vitt, andades långsamt. Inte alls som nyss. Flämtande och ansträngt.

Kinderna var rosiga, som på ett litet barn med feber och armarna, de unga, låg mellan de tunna bröstkorgarna som rymde så ofantligt mycket. Fingrarna blev en matta, flätad och knuten utan ansträngning. Inget tvång. Snarare ett plåster eller en sträng av torkande klister. Något som binder två ting samman. Vackert. Varmt. Tryggt.

En stråle sol landar på skuldran. Punkterar kylan.

Det pansar som växt sig så starkt ger upp. Att ge är svårt men att ta emot är svårare. Kanske värre. Kanske hemskare.

Hur? Hur gör man?

Vill inte synas, vill inte finnas till. Rör inte och låt bli! Låt det vackra vara vackert.