Jag har känt mig lite dålig den senaste veckan. Dålig på fler än ett sätt. Lite sjuk, irriterad, arg, värdelös och orolig. Allt på en och samma gång liksom. Jag har inte varit rolig att vara nära och korvbullen får lida för det. Men jag rår inte för det. Det är så oerhört mycket som snurrar runt i mitt huvud nu...

Jag går och stressar upp mig själv, tänker och grubblar på både det ena och det tredje. Jag har äntligen fått iväg alla papper till A-kassan så det kan vi bocka av från listan men i och med det så uppstod andra saker att tänka på. Jag beställde hem ett studienintyg från skolan så att jag kan styrka mina studier för A-kassan och Arbetsförmedlingen och då ser jag att jag inte har fått något slutbetyg i tre kurser. Då frågar jag mig själv hur i helvetet jag kunnat missa detta?? Jag tittar runt på alla tänkbara sidor, studera.nu, CSN och min skolmail men jag kan inte hitta några uppgifter eller något som säger att jag har fått U på uppgifter i dessa kurser. Nu har jag skickat mail till berörda lärare för att ta reda på om det är jag eller dem som gjort fel. I en kurs hade jag tydligen två stycken rester som jag av någon outgrundlig anledning helt har missat. Jag minns kursen mycket väl och jag minns också allt annat som hände då, pappa gjorde illa sig, jag opererades och farmor gick bort. Kan det ha varit så att jag helt enkelt trängt undan allt? Jag förstår fortfarande inte...

Så nu har jag två uppgifter restade och jag fick kommentarerna mailade till mig och jag vill bara gråta. Jag måste sätta mig i InDesign och göra om i stort sett ett helt tidningsförslag. Hur det bara kan vara en rest och inte ett U, som i så fall synts på studera.nu har jag ingen aning om. Den andra uppgiften i samma kurs har jag inte en aning om vad det är. Jag har letat igenom hela datorn och kan inte för mitt liv hitta den.  Jag måste ju fixa det här...

Och så har vi oron över att jag ska på ny cellprovtgning igen om tolv dagar. Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Jag vill gå samtidigt som jag inte vill något hellre än att slippa. Väntan är det värsta, sedan att öppna det där vit kuvertet och läsa domen. Å det är vidrigt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp detta. Jag ligger och tänker på den där operationen varje kväll innan jag somnar. Hur hemskt det var, vilka spår det har satt i mig och att ingen egentligen förstår mig. Det är mina upplevelser och det är jag som måste bära med mig dem.

Idag ska jag till arbetsförmedlingen på ett möte med min handledare. Jag har fyllt i papper, beskrivit mina goda sidor och allt jag är bra på... Vad nu det ska hjälpa? Det känns helt meningslöst att gå dit och jag vet inte vad hon ska kunna hjälpa mig med. Jag behöver ingen hjälp med CV eller jobbsökeri, det sköter jag själv. Jag behöver ingen hjälp eller coachning inför en anställningsintervju, jag vill bara vara mig själv. Jag har sökt runt tio jobb tror jag och fått negativt besked från ett av dem. Den där väntan igen... Slöseri med tid. Det gör att jag blir irriterad och arg. Jag känner mig ganska meningslös som bara går här hemma och städar, plockar undan, organiserar och lagar mat tills min man kommer hem. Jag har förvandlats till en hemmafru från femtiotalet och jag tycker inte om det. Jag har inga pengar och således heller ingen direkt frihet. Jag kan inte åka hem till Eskilstuna för att hälsa på, jag kan inte gå och träna på något gym eller shoppa med vänner. Jag kan inte gå å fika eller ens handla mat till middagen. Det är vidrigt och något som jag är helt ovan med.

Jag vill jobba, tjäna pengar och kunna köpa vad jag vill. Göra vad jag vill. Jag vill inte leva på min man... Jag vill ha den frihet som han har, den frihet som en ekonomi innebär. Jag undrar hur lång tid det tar att få besked från A-kassan...

I och med att jag inte kan åka hem till Eskilstuna så får jag känslan av att vara fast här. Jag har ju pendlat i tre år och nu är den tiden helt plötsligt slut. Det känns ensamt om helgerna när grabbarna spelar tv-spel och dricker öl. Vad gör jag? Tar en rom och cola och sitter och tjurar över att de måste sitta framför den där tv-apparaten hela tiden istället för att stänga av den och faktiskt umgås. Jag har ingen här i Enköping att gå hem till när grabbarna vill pyssla med det de gör. Jag har ingen att spontant kliva över till för en kopp te eller lite skitsnack. Allt jag gör, det gör jag ensam. Det är absolut inte så att jag ångrar att jag flyttat hit, jag tycker om att bo här och jag trivs väldigt bra. Dessutom så har jag ju min älskade finaste korvbulle. Men ibland, stundtals så känns det väldigt ensamt. Jag saknar människor. Mina människor.

Jag försöker att fylla mina arbetslösa dagar med värdefulla saker. Jag försöker att vara påhittig. Jag tränar, ni ser bilden där oppe. Det är svettiga Maddluren, nyss hemkommen från en löprunda. Jag läser och jag lagar mat och bakar. Jag funderar på att börja teckna eller måla igen men lusten och kreativiteten måste finnas där, annars går det inte. Korvbullen säger att jag måste hitta på mer, skaffa mig hobbys men jag vet inte vad. Jag har ju ändå ingen att dela dem med. Om jag tar en kurs i teckning så får jag gå själv, om jag tar en kurs i dans så får jag gå själv och ska jag ut och fotografera, ja då får jag gå själv...

Jag försöker också att inte vara så gnällig. Jag har det ju trots allt väldigt bra och jag är så himla tacksam över att jag får bo här hos min fina man. Vad vore jag utan honom? Vart vore jag utan honom? Min fina.

Du ska veta att jag försöker, från den orörliga lilltån ända upp till knoppen.

 

Sabine

31 augusti 2011 14:31

Fy! Jag börjar nästan gråta när jag läser detta, känner igen mig så väl! Allt som behövs är vänner, och hur får man dem? Jo genom jobb... jag går hemma hela dagarna, letar jobb och väntar, denna eviga väntan.
Jag saknar mina vänner och min familj otroligt. Jag saknar att spontant kunna gå över till någon av mina bästa vänner för en kaffe och lite skitsnack.
Jag hoppas att det snart blir bättre för oss båda.

http://Sabinethungren.blogspot.com

madeleine karlsson

31 augusti 2011 20:47

Ja, ibland är det tungt samtidigt som man har det bra. Det är en sådan himla konstig känsla...

Det kommer nog att ordna sig för oss. Och nog ska vi väl ta å hitta ett varsitt jobb också!!

Kram

 

Korvbullens systeryster

31 augusti 2011 15:49

Kom hem till mig när du har det ensamt!!!

madeleine karlsson

31 augusti 2011 20:46

Det ska jag ta å göra! :) Jag har ju aldrig ens varit hos dig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...