Herregud, idag är min 28:e födelsedag och det är helt sjukt att jag börjar närma mig de 30. HELT SJUKT! Men så är det och jag kan inte göra något åt det alls, bara hänga med och vara glad över att man lever.

Jag har väl pysslat ihop en tårta också med lemon curd och jordgubbsmousse mellan chokladbottnar. Näpp, det duger inte med något annat än choklad när jag fyller år. Helst ska allt bestå av denna härliga, bruna underbarhet. Frukost, lunch, fika och middag, samt mellanmålen däremellan. Ja ni förstår...

Alltså, jag måste bara dela med mig av den här fantastiska jordgubbsmoussen som jag komm över på nån internetsida. Inget gelatin å sånt jobbigt, bara mixa ihop tre ingredienser och sedan, klart!

Jo ni tinar frysta jordgubbar i valfri mängd (Jag tinade 2 stycken 500g påsar) och låter de rinna av. Sedan mixar ni dem så att det blir en härlig jordgubbssoppa och därefter spär ni ut den soppan med vanligt marsanvisppulver. Konsistensen på moussen bestämmer ni således helt själva, jag ville ha min ganska fast så jag vispade i ganska mycket pulver. När ni är klara med det så vispar ni grädde (jag tog 3 dl till mina 1000 g bär) och vänder i det i jordgubbssmeten. Klart!!! Å så jäkla gott.

Den här tårtan som jag gjorde i år är nog den bästa någonsin för den är inte så söt och sliskig, sånt gillar inte jag nämligen. Lemoncurden, jodgubbsmoussen och chokladbottnarna passar oerhört bra ihop. Testa får ni se!

I morse så sjöng korvbullen för mig, jättefint! Jag fick ett paket också som innehöll detta:

Det roligaste med den här boken, som för övrigt är skriven av Matters Furniss är att han har betygsatt alla album och låtar som Queen gjort med hjälp av en skala där fem stjärnor är det bästa och en stjärna är det sämsta. Man skulle ju kunna tänka sig att, eftersom han skrivit den här boken, tycker om Queens musik ganska mycket men när man tittar på alla låtar han har betygsatt så har han lite snålt gett låtarna övervägande två och tre stjärnor som på hans skala betyder "average" och "good". Sedan har han liksom sammanställt någon form av betyg för skivorna i sina helheter och då får de oftast fem eller fyra stjärnor. Myket märkligt. Låtarna i sig tycker han inte är så värst mycket att hänga i julgranen men skivorna, jäklar va bra dem är!!

I morgon åker jag hem till Eskilstuna för att fira både syrran och mig med släkten. Hujedamej så många kalas det blir nu för tiden när vi bor på olika ställen. Å ikväll får vi besök av den andra släkten, familjen G med mormor i släptåg.

Så, ja, grattis Maddluren på födelsedagen!! Ät inte för mycket choklad så att du mår illa sedan...

Hon öppnar köksskåpet, tar fram bakbunkarna som stått där utan att användas alldeles för länge. Upptäcker inget förrän äggen knäckts och de rinner ut ur en spricka på bunkens sida.

En suck och sedan, tänka om.

Att det alltid ska krångla. Hon inser att hon måste duscha, torka håret, åka till butiken och handla nya bunkar om det som hon förbereder ska kunna slutföras. Hon som tänkt gå runt i mjöliga kläder och otvättat hår tills allt hon måste göra faktiskt är gjort.

Som sagt, tänka om...

I det översta skåpet, högst upp, står en glasskål so hon endast kan nå genom att använda IKE-pallen. Med tungan i munnen lyckas hon krångla ner skålen. "Den har nog för låga kanter", tänker hon men har inget val. Tårtan ska bakas och med envisheten som sällskap så ska det nog gå.

Den ärvda vispen gör sitt jobb och smeten blir en smet till slut. I köket samsas smetkluttar, mjölspill och kakaodamm på väggar, bänkar och golv. Det ska väl synas att man bakar?

Av smetresterna, de som inte fick plats i formen gör hon muffins med jordgubbssylt och choklad. Det kanske blir gott? Vem vet. Dumt att kasta bort något som kan användas. Så återkommer hon till tankarna om bunken och just det, piroger skulle ju göras också. Smördeg eller jästdeg? Köttfärsfyllning, kanske skulle slänga ihop en limpa också?

Hon fyller 28 om ett par dagar, hon har svårt att hänga med. Var hon inte tolv nyss? Fick hon inte nyss barbies och nya My little pony- hästar i present? Hade hon inte barnkalas med negerbollar (ja man sade så på den tiden) och mammas marängtårta? Saft och kanelbullar?

Det var tydligen ganska många år sedan, inser hon och tänker tillbaka hur ungarna satt samlade runt köksbordet. Alla med gluggar mellan tänderna och svårigheter att knapra i sig hårda småkakor. Tårta gick bättre, bara att mosa i gommen. Skölja ner med saft och sedan ta emot den där sockerkicken som stärktes av godispåsen från fiskdammen.

Nu är hon vuxen, står i köket och inser att alla degbunkar är trasiga. Med mjöl i håret och kakaodamm på näsan googlar hon efter fler recept medan en tårtbotten gräddas i ugnen. Det luktar sött i hela lägenheten och än är hon bara 27...

Förra veckan så var vi i Halmstad och hälsade på systeryster. Vi kom i precis rätt tid för att skåda de vackra skeppen som kom in under "The tall ships races" och det var helt fantastiskt. Jag lovar. Har aldrig sett sådana enorma skepp eller bestigit en båt som ser ut att vara hämtad ur pirates of the carribean.

Jag tänkte bjuda på lite bilder...

Hela hamnen var full. Ser ni piratflaggan?

Olika band spelade både här och var och det lät lite frälsisaktigt fast i sjömannastuk. Om ni fattar...

Första kvällen gik vi i hamnen och såg solen gå ner.

Behöver inte säga så mycket mer än den här bilden egentligen...

Syrran och jag. Tydligen så fastnar även jag på bild när andra fotar...

Båtar precis utanför Halmstad slott, som för övrigt inte är öppet för allmän beskådan. Synd tycker jag.

Den här vackre replikan gick vi ombord på och det kändes preciiiis som att vara på ett piratskepp. Det var preciiiis likt ett sådant som man ser på film.

Inget skepp utan en massa vackra nakna damer...

Som sagt...

Master och segel i mängder.

Tall ships you trust. Jojjomensan.

Gammal dam på skepp bakom nät. Som ni ser.

Här förstår ni har vi det mest spektakulära jag någonsin skådat. Det colombianska skeppet gör sig klart för avsegling genom att skicka upp en hel drös med matroser i seglen.

Färgglada gossar intar sina platser.

Smakfullt klädda var de också.

När alla intagit sin plats tutade skeppet och satte kurs ut mot havet. Samtidigt spelades någon colombiansk sjövisa som matroserna sjöng till. Det var så fasligt mäktigt å häftigt att se. Det gör sig inte alls rättvisa här i min blogg genom dessa bilder. Det försäkrar jag er.

Och så här stod de å sjöng tills vi inte kunde höra dem längre. Mycket, mycket vackert!

Så här såg replikan av skeppet vi gick ombord på ut när det tog sig ut ur hamnen. Fint va?

Ibland så tycker jag att industrier är riktigt vackra. Se bara på de här två frysarna som står med skärp om midjorna.

Det är de runda och skarpa konturerna som gört. Färgerna också, de dova, kalla och grå nyanserna. Riktigt snyggt!

Ja, ni ser ju själva hur vackert det kan vara. Bara man får in någon slags symmetri i bilden.

Kompishus.

En vecka går fort och vips så var vi på väg hem igen. Vi stannade till vid Brahe hus men där pågick restaureringsarbete så vi fick aldrig kliva in i ruinen. Men jag fotade utifrån. Ni skulle ha sett utsikten därifrån... Fabulös!

Vi hade med andra ord en fin vecka med vackra båtar, havsluft, god mat och dryck. Och så finaste systeryster förståss...

Idag var jag på arbetsförmedlingen.

Mer än så har jag egentligen inte lust att skriva för det kommer bara att låta som en lång klagosång utan något egentligt slut.

Men jag kan inte låta bli för när man kliver ut från lokalerna där denna så kallade förmedling huserar sig så känner man sig alldeles tom och arg. Jag har fått samma känsla de, kanske tre, gånger jag varit på Arbetsförmedlingen. De vet hur de ska trycka ner en i skorna och de talar inte om något annat än hur svårt allt är och att den utbildning man har kanske inte alls passar in på arbetsmarknaden just nu... De kan bara konsten att linda in det i andra ord.

Jag hade turnummer 26. Blev uppropad av en man som uppenbarligen ville gå hem från sin arbetsplats. Han hade säkert viktigare och mycket roligare saker att ägna sig åt hemmavid. Men där satt jag, en halvtimma innan stängning. Han tittade på mig som om jag vore en utomjording å så sa han "Jaha" med en frågande min. Ja, vad faan trodde han att jag gjorde där? Ville be om en räkmacka å en kaffe? Skjuts till nån stad? Så jag sade högt och tydligt att jag ville anmäla mig som arbetslös. (Detta endast på grund av att det står på kommunlas hemsida att man måste anmäla sig som arbetslös på arbetsförmedlingen för att kunna få ersättning från A-kassan.) Mannen frågar mig om jag fyllt i alla uppgifter, skrivit in mig själv via hemsidan och jag sade att jag hade skaffat mig ett konto men inte hunnit fylla i så mycket mer eftersom jag ville hinna ner till arbetsförmedlingen och anmäla mig fysiskt. Mannen sade att det skulle man ju egentligen göra innan man gick till dem men att han skulle ordna det där och då istället.

Frågor och fler frågor senare så har han kommit fram till följande:

• Jag troligtvis inte kommer att få någon ersättning från A-kassan på grund av att jag inte stämplat innan jag började studera. Men jag får väldigt gärna ta papper, skicka in dem och försöka få beslutet beviljat...
• Arbetsmarknaden för det jag är utbildad inom såg ganska så svår ut att ta sig in på.
• Det är väldigt svårt för mig att få ett jobb utan att ha egentlig arbetslivserfarenhet inom just det yrket, informatör.
• Att det vore bättre för mig att bara ta ett jobb, som kanske och/eller förhoppningsvis har koppling till informatörsjobbet så att jag kan få denna arbetslivserfarenhet.
• Att jag ska leva på min killes pengar om jag inte får ersättning från A-kassan (Detta sägs med ett hånskratt).
• Det är troligast att jag kommer att få något erbjudande om ett vårdjobb, för där har jag ju erfarenhet.
• Det kan också hända att jag blir erbjuden ett jobb i, låt säga, Göteborg, och då är det bara för mig att välja, veckopendling eller ingen A-kassa.
• Att jag är hjärtligt välkommen tillbaka på de förinbokade mötena, som han bestämt och inte ens frågat om det passar mig...

Efter detta har jag kommit fram till:

• Att mannen jag pratade med inte ville vara på sitt arbete för att "förmedla" mig ett arbete.
• Att personalen på erbetsförmedlingen gör så att de arbetslösa känner sig mindre värda.
• Att A-kassan är en jävla igel som i så fall sugit pengar ur en fattig student i tre års tid utan att tala om för mig att jag inte kan få dem tillbaka när jag väl blir arbetslös. Jag hade kunnat lägga de pengarna i min sparfond istället så kanske jag hade haft pengar att betala räkningar med.
• Att jag inte har en aning om vart man får pengar ifrån om man är arbetslös och inte får ersättning från A-kassan. (Socialen?)
• Att den mapp jag fick fylld av olika sorters foldrar troligtvis kostar lika mycket som en helt vanlig timlön.

Jag avskyr det här och imorgon ska jag ringa Kommunal och höra mig för hur det egentligen fungerar med det här med A-kassan. Hur är det möjligt att säga som han sade? Stämmer det? Att eftersom jag inte stämplat innan jag började studera så var det i princip omöjligt att få ut ersättning från A-kassan. Hur fan ska de ha det då? Jag arbetade ju då, är inte det bra eller? Jag behöver ju inte några pengar från A-kassan förrän jag är arbetslös, det säger väl sig självt... Och nu är jag ju det. Arbetslös. Ska det då spela så stor roll vad man gjorde innan man var det? Ja, jag arbetade. Och nu gör jag inte det och behöver pengar så att jag kan betala för mig. Vad är problemet?

Jag blir rent ut sagt så jävla förbannad. Så förbannad som jag kan bli. Över samhället, dess system och de icke system som kanske borde finnas. Det är fan inte klokt. Jag har jobbat och gjort rätt för mig sedan jag var 14, betalat skatt, tagit CSN-lån och kämpat men vad har man för det när det verkligen kniper?? Inte ett skit.

På mannen lät det som om jag väääldigt lätt skulle kunna få ett vårdjobb, det var faktiskt det han pratade mest om trots att jag sade att jag absolut helst inte ville. Jag dör hellre. Det var därför jag började plugga från första början berättade jag men det hjälpte inte. Han sade bara med en glad röst att "Ett jobb är bättre än inget, eller hur? Och vill du ha ett jobb där du slipper pendla så mycket så är det det du får ta."

Och vad skulle jag svara på det? Så klart att ett jobb är bättre än inget...