Jo men jag tror att jag är ungefär fyra kilo lättare nu. Ni ser ju själva, allt det där håret kommer från mitt huvud.

Jag har mycket hår. Jättemycket!

Jag försöker att göra skillnad mellan helger och vardagar nu när jag är arbetslös och det är ganska knepigt. Alla dagar är ju liksom likadana förutom att korvbullen är hemma mer när det är helg.

Nyss kom jag hem från min motionsrunda, har joggat lite men lungorna är inte ett dugg glada. Det gör ont i hela bröstkorgen efter en stund men jag fortsätter, en liten bit till bara! Idag kände jag mig verkligen tvungen att dra arslet ur soffdynan för jag har ätit godis och onyttigheter hela helgen. Magen är svullen men det beror inte bara på maten och stillasittandet utan även på den kvinnliga veckan som jag väljer att kalla den. Jodå, den dyker väldigt sällan upp här hos mig eftersom jag äter p-piller som trollar bort den allt som oftast. Men lagom till helgen så dök den alltså upp och eftersom jag liksom glömt av hur det känns så blev det mest en chock. Det är inte roligt!

Jag ville inte göra något annat än att sitta helt still i soffan och känna knivarna knöka runt där nere i magtrakten. För sitter man stilla tillräckligt länge så minskar smärtorna, och det är precis i de stunderna som det typ ringer i telefonen, på dörren eller något annat som kräver uppmärksamhet. Ja, ni kvinnor vet vad jag menar.

Något som är engativt med att äta de här p-pillrena är att man ju inte får någon månatlig blödning och på så vis liksom vet att apparaten fungerar som vanligt. Nu när det händer så här sporadiskt, kanske en eller två gånger om året så kan jag inte låta bli att fundera på om det är cancer eller någon annan sjukdom som orsakar blödningen. Jag tror jag har gått och blivit lite hypokondrisk efter det här med cellförändringarna... Men nu måste jag ju påminna mig om att jag precis har varit hos gynekologen och kollat så att allt är bra. Hon har klämt och känt överallt och hittade inget konstigt.

Däremot så tror jag att min kropp och jag inte tycker att livet är allt för roligt just nu... Den där lyckan och euforin över att klarat av högskolan har liksom dött ut. Insikten i hur svårt det är att ta sig vidare från den sitsen jag sitter i nu har istället övertagit den platsen. Jag är konstant orolig, känner mig stressad fastän jag försöker att koppla av. Jag blir arg när A-kassan strular och det faktum att jag inte har några pengar gör att olika beslut, så som hur jag ska ha råd att handla, surrar runt i huvudet.

De där enorma finnarna som ploppar upp och allt det andra som händer i min kropp är nog ett resultat av allt som händer just nu. Eller inte händer, kanske man skulle kunna säga...

Samtidigt så går jag och drömmer, om stora saker. Lycka och framtiden. Här om dagen så dagdrömde jag. Jag drömde att jag och Korvbullen vann en enorm, oerhört stor summa pengar. Alltså typ 30 miljoner eller något sådant. Jag drömde att alla mina problem löstes, vi tog med oss våra familjer och åkte på en lång semester, jag kunde söka jobb utan att känna någon ekonomisk press och skaffa barn. Vi kunde skaffa barn för vår ekonomi var ju säkrad. Jag drömde om min mammaledighet och hur vi dekorerade och inredde vårt nya fina hus. Jag var så glad och lycklig och där någonstans struntade jag i att fortsätta drömmen. Det kommer ju aldrig att hända... Ja, jo kanske att vi får barn och ett hus någon gång i framtiden men 30 mille... haha nänänä! Och så var det "back to reality" igen och fram med laxen ur frysen, dammsuga vardagsrummet, skicka in papper till A-kassan, motionera för att inte bli fetare och så vidare.

Man får väl drömma? Kanske är det drömmarna som gör att vi tar oss fram, igenom snåren och över broarna?

Ibland får man lägga manken till, göra sig fin och färgad för andras skull. Mår man ändå inte lite bättre då? Med lite färg på kinderna och finnarna inkapslade i foundation?

Känner man sig inte lite finare när tänderna är borstade och läppglansen påkletad? Är det hälsosammare att spöka ut sig för att känna sig nöjd? Blir det bra så här nu då? Eller skulle jag ha tagit ut svängarna lite? Sidbenan är ju borta sedan länge och de färgglada ögonskuggepaletterna ligger nog på en soptip någonstans bland andra pinaler från 90- talet.

Nej, det får duga så här. Idag får det vara så här. Vem faan bryr sig? Vem bryr sig om mitt ansikte på morgonen, eftermiddagen eller kvällen? Spegeln kanske? Det går bra, säger jag till mig själv. Det går jättebra idag. Du har ju i alla fall gått upp, klätt dig och tagit en promenad. Frukosten intogs men lunchen då? Har du inget i den där utputande, böljande magen? Dumma, dumma dej! Du vet ju vad som händer om man inte äter och du vet vad som händer om du äter. Hur ska man göra då egentligen? För att någon och alla ska bli nöjda och glada och jag ska bli mätt? Går det? I så fall så kan jag direkt gå till kylen nu och stoppa i mig en kall korv...

Men jag är ju inte hungrig. Men håret är plattat och lent, skinande. Leendet finns där också, någonstans bakom allt det där. Jodå, någonstans där finns en glad rackare. Ska vi se om vi kan locka fram na?

Men sluta, ge upp! Orkar inte, är inte på humör. Jag har ju lagt all energi på att färga mig för er skull idag. Färga håret, fransarna och kinderna. För kindben kan man inte säga, de ligger djupt där under det nypvänliga kindfettet. Men nyps inte, för det gör ont!

Egentligen behövs ingenting mer än den här bilden. Men jag måste nog skriva ner några rader också.

Allt började med att jag vaknade ur en konstig dröm imorse, jag hade kissat på en sticka som klart och tydligt visade två klarblå linjer. I drömmen så betydde det att jag var gravid och jag fasade inför vad Korvbullen skulle tycka, jag visste ju att han inte ville ha några barn just nu men jag var ändå överlycklig... Jag gick till hans jobb och visade upp stickan för honom samtidigt som jag blev tjockare och tjockare och inte längre kunde sova på mage. Sedan vaknade jag och jag fick aldrig veta hur Korvbullen reagerade på min nyhet...

Till saken hör den att jag ibland brukar drömma saker som sedan händer. Eller i alla fall saker som på ett eller annat sätt stämmer in på/har att göra med mig eller mina vänner. Speciellt bra och tydliga drömmar har jag haft om mina vänner straxt innan de talat om för mig att de väntar barn... Nu är det ingen som gör det, inte ens jag, så den här drömmen som ändå handlade om min livmoder får väl tolkas som att jag idag skulle få ett positivt besked av ett annat slag.

Jag är fri, i ett år till. Jag kan släppa det här nu och andas ut. Fokusera på annat. Hjärtat bultade sig nästan ut ur bröstkorgen på mig när jag såg kuvertet med lasarettsymbolen liggandes på hallgolvet. Jag ville nästan inte öppna det. Men jag var ju tvungen och när jag läste orden så rann det faktiskt några tårar nerför kinden. All undangömd oro är borta nu, de föll ner på linnet och torkade bort...

Jag är fri!