Lille Nisse sitter i hallen halvägs ner i sin overall med korsade små armar och en min som säger att där tänker han minsann fortsätta att sitta i evigheters evigheter. Hans lilla mun är formad som en ostbåge, fast uppochnervänd.

Nisse är fyra år och just idag har han ingen lust att gå till dagis, han vill hellre ligga kvar i sängen med mamma och lyssna på julkalendern som går på radion.

Han vill inte "hoppa ner" i ytterkläderna som mamma säger och han vill absolut inte gå ut i det mörka mörkret där kylan bestämmer att man måste ha mössa och vantar på sig för att ens överleva färden till dagis.

Nej, idag tänkte han stanna hemma!!

Mamma Gunnels tålamod börjar efter en kvart att tryta och Nisse får höra ord som han har hört på tok för många gånger förr. Då stänger Nisse av sina öron och flyr in i tankevärlden för att besegra det stora monstret som gömmer sig i hans alldeles för stora garderob.

Han smyger först fram till garderobsdörren, gläntar lite på den och spanar in på de stora gula ögonen som lyser därinne.

Nisse är klädd i en brun dräkt med kristyrknappar på magen och ett pepparkakssvärd gjort av den finaste och hållbaraste degen som han kunde få tag på. På huvudet har han en önskehatt gjord i samma material, ur den kan man trolla fram vad som helst bara man matar den med russin.

Monstret därinne i garderoben blinkar några gånger och sedan sätter Nisse sin plan i verket...

-Snälla raraste finaste Nisse, säger mamma, klä nu på dig overallen så att vi kommer iväg till dagis. Det är ju lucia idag och du ska ju vara tomtenisse! Det vill du väl inte missa?

Nisse hatade att vara tomtenisse, han ville hellre vara sin idol, pepparkaksgubben men det var det ingen som förstod. Hette man Nisse så skulle man tydligen kläs ut till en sådan.

Han hatade den röda dräkten som såg ut som en pyjamas och den töntiga mössan med en mjuk vit boll på. Stjärngossegubbarna såg iallafall ut som trollkarlar med den stora struten på huvudet och ett trollspö i handen men någon sådan hade han inte blivit lottad till att vara... Typisst, hade han utbrustit på dagis samma dag som lottningen var överstökad. Att vara tomtenisse iår igen var ett nederlag värre än döden. Naturligtvis hade han försökt att tala förstånd med sin dagisfröken Eva men hon hade bara ruffsat honom i håret och talat om hur söt han skulle bli i tomtedräkten.

Så nu satt han alltså där i hallen med en sönderstressad mamma till förälder.

Drömmen om att få stå där bland de andra i luciatåget utklädd till den brunaste av pepparkakor skulle alltså inte besannas dethär året heller. Muiyabo och hans lillebror som redan var brungräddade från början hade fått turen att vara pepparkaksgubbar dethär året. De behövde inte ens klä ut sig, tänkte Nisse, det räckte om man spritsade kristyrknappar direkt på magen. Vilka lyckostar, tänkte han där han satt.

Vid dethär laget var Nisses mamma tvungen att ta till plan B. Hon visste naturligtvis att Nisse ville vara pepparkaksgubbe och hade således varit på stan och inhandlat den finaste pepparkaksutstyrseln som hon kunde hitta. Plan A hade varit att överraska Nisse när han hade klätt på sig och var på väg ner till bilen, då skulle mamma Gunnel ha kommit på att hon "glömt" någonting viktigt och rusat upp fär att hämta det i lägenheten. Sedan skulle hon ha kommit nersmygandes i farstun med ett stort glansigt paket, värdig endast den bästa pepparkakshjälten på denna jord och sagt åt Nisse att paketet bara fick öppnas på "den magiska fyrkanten" på dagis. Den magiska fyrkanten var en plätt mitt i dagiskorridoren där det för några år sedan hade uppstått en läcka så att man var tvungen att byta ut en del av plastmattan.

Hursomhelst så fick mamma Gunnel nu byta plan och gå in i Nisses sagovärld för att över huvud taget få iväg honom till dagis. 

- Nils, sa hon med en barsk röst, nu är det du som lyssnar på mig. Jag behöver din hjälp!

Nisse plirade sin mor i ögonen och gjorde minen i hans ansikte ännu surare innan han lyssnade på sin mamma...

- Det är så att monsterbilen därnere inte går igång utan pepparkakshjältens hjälp. Tror du att du kan gå in i mammas rum och hämta hjälten? Han ligger i nattdukbordsslådan.

Nisse kunde inte hålla sig nu, pepparkakshjälte? I nattduksbordslådan? Hjälp med monsterbilen?

Han hoppade ut ur sin overall och sprang med de knubbiga små benen in i sin mammas sovrum och öppnade lådan. Där låg ett glansigt paket med små gröna dinosaurier på. Han tordes knappt öppna paketet för att han var rädd att hjälten, som hans mamma pratat om skulle hoppa ur det och skrämma honom i sällskap med grisen och granen och pepparkakstanten.

Gunnel hade smugit fram till dörrposten och stod där för att kika på sin son som vördnadsfullt tagit paketet med båda sina händer.

Nisses ögon lyste upp när han slitit av pappret och sett vad paketet innehöll. Den bruna dressen låg där så fint ihopvikt, den hade kristyrknappar på magen och en sådan mössa som han alltid hade velat haft. En magisk mössa. Inget kunde överglänsa denna stund, inte ens självaste julaton!

Nisse vände sig om, kramade sin mamma, tog sina nya hjältekläder och klädde på sig overallen utan problem. Han vägrade släppa det bruna tyget och höll krampaktigt i kläderna hela resan på väg till dagis. Nisse hade såklart sagt den magiska formeln i bilen för att få den att starta, det räckte med att bara hålla i kläderna för att få magiska krafter.

När de var framme vid dagis, fem minuter för sent, så rusade Nisse in genom dagisdörren och satt sig på den magiska rutan. Då kom mamma Gunnel fram för att säga hej då åt sin son och ge honom det han behövde för att kunna rädda världen, russin!

Hon hade sytt en guldfärgad påse åt sin son som hon fyllt med russin, magirussin att mata sin hatt med.

Med en allvarlig min tok Nisse emot påsen och gömde den i sin hand så att ingen annan kunde se den och kanske stjäla den. 

- Nu min lilla Nisse, hmm förlåt pepparkakshjälte är det din uppgift att se till att alla barnen har det bra idag, sa mamma. Hon pussade sin son på kinden och viskade det hemliga ordet i hans öra. Nisse log och visste att dethär skulle bli den bästa dagen i hans liv.

Där inne finns något som vill ut.

Där ute måste det finnas något som vill in.

Med ögon blå färgas världen svartvit.

En längtan så stor och så stark, en vilja som vägrar ge upp.

Lyckoruset lyset med sin frånvaro, likaså de röda kinderna.

Ljud som inte finns hörs.

Syner som inte syns bländar näthinnan, skapar drömmar.

Orden i örat viskas aldrig så högt att du kan höra dem. 

Letandet fortsätter utan karta och kompass.

Leendet, det breda tröttar ut din glädje.

Tiden passerar tillsynes obemärkt tills den dagen du längtat efter har gått dig förbi.

Nuet blir då och då blev igår.

Det tycks hända så mycket i andra människors liv, både dåliga saker och bra saker.

De tycks växa, bli vuxna, skaffa familjer, leva sina liv och vissa blir sjuka, andra dör. Förändringar.

Men här, här hos mig är allt detsamma. Jag förändras kanske inte men jag påverkas.

Jag påverkas av mina vänners blivande familjer, uppbrott och vardagsliv. Jag påverkas av anhörigas sjukdomar och svårigheter. Jag påverkas av andra människors sjukdomar och svårigheter, folk som jag kanske inte känner men ändå vet vilka de är. Jag påverkas av dödsfall, unga människors dödsfall, olyckor.

Jag påverkas.

Jag påverkas även av min oförmåga att stå emot dig och det du har i ditt bagage. Det känns starkare nu än någonsin tidigare samtidigt som jag stör mig på att jag känner som jag känner. Vänner och folk som vet vad jag talar om tycker inte likadant som jag i denhär frågan. Om det nu är en fråga.

De hatar det, de förstår inget.

Det gör jag och det gör jag inte.

Det finns saker jag förstår och saker jag inte förstår. Allt jag begär är att man bara inte ska ha förutfattade meningar om människor som man inte känner. 

Det finns något vackert inom oss alla. Ibland kan det vara svårt att få syn på just det, men letar man tillräckligt djupt så finner man något...

Det händer också att man finner något som man inte vet vad det är, man bara liksom tycker om det. Jag tror att det är så det är. Det måste vara så.

Vissa tycker att det är bäst att släppa taget om sådant som är svårt och jobbigt, sådant som tar på ens krafter men envis som jag är så ger jag inte upp. Jag ser andra ting också och håller ögonen öppna men jag ger inte upp. Jag är ingen sådan som viftar med vit flagg så fort det tar emot nånstans...

Livet är svårt, det kan vi nog alla hålla med om men ibland kommer det ljusa punkter och svävar förbi. De glädjer oss tills något hemskt tynger ner våra axlar och skorna vi bär blir tunga som aldrig förr.

Dehär ljuspunkterna kommer i olika former, i skratt, i kramar,  i pengar, i oväntat besök, i kärlek, i vänner, i barn...

Det är dessa stunder som är människans guld. Det guld som glittrar på livets väg fram emot slutet och det som man glömmer allra allra sist.

Ditt inre skiner ut genom ögonen och näsborrarna.

Jag petar lite på dig för att se om du verkligen existerar. För en stund så gör du just det för att sedan dyka ut i rymden och bli ett med ingenting. 

När jag såg dig första gången reste sig de små håren på armarna och hjärtat slutade att slå för ett ögonblick. 

Lugnet som spred sig i kroppen min var en ny känsla och skulle komma att bli ett nytt behov. 

Utan dig och det som var ditt skulle jag aldrig mer ta ett andetag. Aldrig mer.

Att övervintra i din själ utan krav från omvärlden vore som att få leva i en dröm.

Att få vara inuti ditt skal, stänga ögonen och andas i takt med dig vore som att  flyga tyngdlöst över ängar och hav.

Att få slippa vakna i ensamhetens tecken varje morgon med ögon som letar efter annat liv vore som att gå utan sandaler på en solvarm strand i juli.

Varje gång du lämnar tillbaka det som jag lånat ut saknar jag det som skall komma och gå.

Ditt ljus leder mig ibland in på fel stigar, sådana som är mörka och långa, snåriga och svåra.

Jag hittar alltid fram eller ut, iallafall så är det vad jag tror.

På dig törs jag tro, i din kyrka vågar jag be.

På det tunga stengolvet lägger jag ut min egen själ för vem som helst att ta.

Ta i, ta på, ta över, ta bort, ge bort.

Jag är din att ta med som ett stycke snabbmat i en papplåda.

Oerhört uppskattad i stundens hunger men övergiven och försvunnen i den andra stunden. 

Känslorna som blev över där i papplådan slängs bort tillsammans med den röda och vita såsen som blir rosa om man blandar den.

Sedan väntar sopsortering, brännbart avfall till höger, plast till vänster och rosa sås i komposten för oanvändbart gammalt skit som ingen någonsin vill se igen.

När känslor styr hamnar hjärtat i skiten! 

Omfamnar dina revben och hela dig.

Den tunna späda kroppen utan liv lutar sig mot min.

Lungorna har slutat att arbeta för längesedan, bara skalet är kvar.

Jag var den som visste att din ryggrad krökte sig något precis mellan skulderbladen, det var jag som kände dina ärr utan och innan, det var jag som tystnade när du talade, det var mig du fick.

Håller dig hårdare ju längre bort du färdas.

Drar fingrarna genom håret så som jag gjort så många gånger förr.

Ljuden därinnifrån blir svagare och svagare tills de tystnar helt.

Du var den som värmde mig när kylan kom, det var du som visste allt och ingenting, det var du som alltid återvände, det var dig jag ville ha. 

Tryggheten av att ha dig nära växer inombords, du ska alltid stanna.

När du är framme vid slutet måste du återvända.

Bröstet slutar jobba, din tyngd, ditt väsen förlamar.

Vi var dem som ingen förstod oss på, det var oss de jagade, det var oss de ville ont, det var våran tid de stal och vårat liv de dödade.

När vi båda är så stilla, så vita och så kalla kryper de fram för att se.

De tittar på oss med ögon som söker efter den felande länken.

Ja leta ni, efter det som ni aldrig kommer att finna! 

Överlevnad och instinkt.

De rätta generna, insikt.

Allt paketerat i en påse utav plast, lika genomskinlig som dina åsikter.

Knölar här och där, sånt som stör och är till besvär.

Trötta ögon i en liten burk.

Att orka orka löser inga problem.

Att älta livet är som att bo i en pappkartong när det regnar.

Snuskgubbar på parkbänkar som ingen sitter på.

Lindar taggtråden ett par varv så att den sitter stadigt.

Du vissnar i mängden av det vackra.

Rösten är tillbaka, stoppar den i fickan. 

Trevar med fingrarna som kallnat för längesedan. 

En grundplåt blev bucklig, oanvändbar.

Startkapitalet gick aldrig i mål.

Drömmar som krossas i en återvinningsigloo. 

Att grunda något på ingenting ger pluspoäng i längden.

Glas från ovan blir till is här nere.

I skenet från glorian gör lyktan ingen nytta.

Fukten längs väggen, ett hav av tårar.

Röken från din älskade. 

Sometimes angels fly by.

They stay a while to watch you spread your wings.

Sometimes angels fly away.

The leave to make place for others.

Sometimes angels stay for a long, long time.

They stay to keep you company when lonelyness arrives.

Sometimes angels borrows your time.

They loan it only to give it back again.

Sometimes angels die.

The die to let you live.

De vackra skrattar dig i ansiktet medans du grimaserar.

Det fastnar där, som ett grin över dina läppar.

Du känner fortfarande ingen lust, förbannade lustgas!!! 

Hjälpen kom aldrig och taggtråden skar djupare.

Ondska var en sak, smärta något annat.

Utsidan fylld av skavsår och ärr.

Stanken går aldrig ur, evighetslukter är dom värsta.... 

Tomma steg i tomma korridorer, nåt som inte stämmer. 

Ekot tystnade snabbare än vanligt, vanan ägde dig nu. 

I tystnadens oväsen ryms bara det viktigaste.

Hjärtslag, livets rytm i en liten burk.

Skuggan stal den bästa biten, gömde sig bakom ljuset.

Jag glömde bort dig utan att be om lov. 

Regnbågens skatt, de blåaste av ögon.

I havet där du svävar fritt tynger du ner mitt hjärta.

Plågsam värme, att andas är svårt.

Att vara som man föds, naken och ärlig blir svårt när man vänder på myntet.

Två sidor finns av allt, alla onda ting är tre.

Jag andas dig utan att fyllas av vördnad, du vördnar mig utan att andas.