Det fanns död i ögonen. Den där stela, torra blicken som stirrade ut i intet utan att blinka en endaste gång. Den skrämde henne, aldrig på jobbet, men här i det kala rummet gjorde den henne livrädd.

Benen skakade men armarna hängde slappt längs sidorna. Oförmögna att skydda det som var hennes. Hjärtat bankade på i den vanliga takten, kanske något snabbare. Hon blundade och kröp ihop till något näst intill obefintligt på det kalla golvet som luktade starkt av rengöringsmedel. Hon hade aldrig sett saken från den här synvinkeln. Det såg annorlunda ut nu, därifrån.

Gråten vällde sakta upp i den ena ögonvrån för att sedan fylla även den andra. Dropparna av sorg föll ner på lenoleummattan. (Vilken tur att golvet torkades varje dag.)

Samtidigt som droppen med ett litet obetydligt ljud landade på golvet kom hon att tänka på hur många som spillt sina tårar just här och av just samma anledning.  Kanske många, kanske ingen? Jo, någon mer än henne...

Luften hade tagit slut, det var så hon såg på det. Det fanns inte längre något kvar att andas så bröstkorgen struntade helt enkelt i att göra de sedan födseln invanda rörelserna. Nu låg där bara ett tomt skal med ett dött innehåll. Hon ville skära upp det vita skinnet , stoppa in händerna bakom revbenen och klämma liv i den röda klumpen som kallades hjärta. Skulle det hjälpa? 

Hon ställde sig upp, gick fram emot den vita bädden där ett par gråa händer låg knäppta över lakarnet. 

Nej, det skulle nog inte hjälpa.

Tårarna gjorde synen suddig och hon var tvungen att blinka för att kunna se det skal som låg där så tyst och stilla. Det lugna ansiktet med de uppspärrade ögonen nästan log emot henne. Hon kände ett styng av ilska fara igenom kroppen. Ligg inte där och le åt mig!!! Förstår du vad du har gjort??

Hon gick närmare och kände försiktigt på handens hud. Den kändes lite som hennes morfars gamla skinnfåtölj när ingen setat i den på länge. Kall, stel och lite torr.

Vad var det med det här rummet som gjorde att allt blev stelt och kallt?

Gud som hon saknade livet i det som låg där framför henne. Redan. Hon kröp försiktigt upp bredvid det vita lakarnet och lade huvudet mot det tysta bröstet. Hon slöt ögonen och kramade det som var kvar. Aldrig skulle hon släppa taget.

04.35

Gråten väckte henne efter att den lämnat en blöt fläck på lakarnet. Hon satte sig upp i mörkret och sorgen vällde fram i bröstet. Då kände hon ett par varma armar omfamna henne och försiktigt dra hennes kropp emot sin.Gråten fortsatte okontrollerat en stund tills verkligheten hann ifatt.

Mardrömmarna hade börjat återkomma efter den där händelsen för något år sedan. De blev värre och värre och tog alltid någon hon älskade ifrån henne. Hon tände lampan och tittade tårögt på varelsen bredvid, den mest älskvärda personen hon någonsin träffat å sade: Lämna mig aldrig, aldrig!

 

Alle

13 oktober 2008 00:20

Ångest...lidelse...passion...
du skriver så lite...men ger så mkt...
tid till eftertanke...
Krama någon...eller något...kramen

http://www.alleswe.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...