Direktlänk till inlägg 27 oktober 2008
Det bubblade varmt i magen, det var länge sedan sist.
Fjärilarna som länge sovit i sina puppor vaknade sakta till liv igen.
Ute sken solen trots att klockan var mycket. Det gjorde inget, mörkret kunde vänta...
Sjukdomen hade inte gått att stoppa, den var oundviklig. Hon hade kämpat emot den fastän hon visste att hon skulle förlora förr eller senare. Hon hade kämpat väl tyckte hon, låst in allt och försvarat det med sitt liv. Ingen hade fått gå närmre än till den svartmålade gränsen som ingen annan än hon själv kunde se.
Där sade det stopp. Oftast.
Den här gången var det annorlunda. Gränsen kändes suddig och grå och dörren in till den mörka vrån som ingen besökt på så länge hade låsts upp. Nu var det fritt fram att kliva in.
Att våga låta någon göra det var det som kändes svårast. Hur gjorde man? Kunde man överleva ett sådant intrång och skulle dörren gå att stänga och låsa igen om allt inte skulle överleva där inne? Frågorna hopade sig någon stans i magtrakten och oron växte sig större.Det var nu det gällde, att lära sig skjuta bort allt som var otrevligt och istället fokusera på fjärilarna och de vackra färgerna i ögonvrårna...
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 | 7 |
8 | 9 | 10 |
11 | 12 | |||
13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | |||
20 | 21 |
22 | 23 |
24 |
25 | 26 |
|||
27 | 28 |
29 |
30 | 31 | |||||
|