Den rörde på sig. Sakta kröp den iväg utan att lämna så mycket som ett spår efter sig.

Längtan hade varit så stor så länge. Nu gick det inte att vänta längre.

Färden tog den tid den tog men nu fanns där ett slut. Något skinande och glänsande långt där borta.

Upoffringarna hade varit många, om än fler än så. Krafterna hade sinat flera gånger fastän aldrig gett upp. 

Den blinkade med de fula små ögonen, kanske ett gruskorn. Ljudet som släpade efter varelsen hördes knappt men fanns där ändå. Alltid irriterade det någon.

Facklorna tändes och marken och allt det andra blev rött och varmt. Ibland gult. Det kändes som hemma. Så som hemma hade känts.

Rädslan syntes hos de andra, den var välbekant och skar som knivar genom facklornas rökridå. Allt blev randigt och knivskuret, mörkt och hoppfullt.

Här fanns ljuset. Det som alla suktat efter och gapat på.

Några skrek, några grät och andra slutade att andas. En kort stund var allt så ovanligt. Det gick inte att känna igen. Dom stod där bara, som döda stenar så kalla och grå. Så mycket liv fastän inget alls. Här skulle allt fortsätta.

Galenskapen hade de fångat och behållit. Den ägde dom.

Dom fruktade det som den förste viskat så tyst om. Spänning och små våta fotavtryck på marken. Dom gick vidare till nästa. Till nästa och till nästa tills inget fanns kvar...