Jag bor i en spökstad, det har Kent sagt.

Varje morgon tvingas jag inse att här bor döden, de dödas själar och ångesten.

Här finns annat också, lite liv, färgglada ungdomar som gråter, kyrkor, pizzerior och frågetecken.

Allt är vanligt, till och med de fula  pelargonerna i de gamlas fönster. De luktar likadant, pensionärer och pelargoner. Surt, äckligt och stinkande! Det sticker i näsan tills man vill kräkas.

Aftonbladet annonserar ut något nytt försvinnande, ännu ett fall för allmänheten att gotta sig i och att engagera sig i.

På efterlyst efterlyser man i vanlig ordning vanliga brottslingar som ingen eller alla känner igen. Och Leif är trött!

Hemma mår man bäst eller är det så? Ibland saknar man andras famnar. Andras värme och ord. Det är sällan man får något utav dem.

Att vakna ensam hör till levnadsstandarden. Min iallafall.

Älskling vi ska alla en gång dö... (Lika kallt och jävligt idag igen.) Jag älskar det! Å allt det vita! Och jag älskar dig å dig å dig å dig och alla! Nej inte alla men många fast mest dig. Jag älskar och älskar och älskar. Älskar du mig?

Hjärnan blundar men inte ögonen. Allt byter plats. För många ord på för liten tid. Börjar man bli gammal redan? Börjar titta på Plus och Gó kväll... Och ekonominyheterna.

Varför får jag inte på mig dina blåjeans?

Ny tandkräm med microgranulater i. Microvad?

Nytt, för nytt, onödigt och en massa plast.

Högljutt på stadens döda torg och gator. Dagen efter, insändare i tidningen. Dumma ungdomar!!!!

Gråa vardagar. Livar upp allt med lite te i den bästa av muggar. Värmer den fula mjuka magen så härligt. Känner du? Det blev varmt? Såg du? Jag gick sönder?

330 sidor... Dags att sätta igång å läsa!

Tillämpad kommunikationsvetenskap, sååå skoj!!!