Jag försöker att så gott det går få min julfeeling att infinna sig...

Jag har pepprat mig själv med julsånger (Carola såklart) hela kvällen och om jag inte tittar ut genom fönstret och ner på den vattniga trottoaren så känns det nästan som jul. Nästan...

Varthän har min snö tagit vägen? Den fina vita som ska ligga där ute på marken och glittra... Kom tillbaka lilla snö ty jag saknar dig oändligt!

Jag saknar barndomens jular. Hela December månad var som ett enda stort och härligt julkalas.

I skolan tändes det ljus varje morgon och vår lärare Marianne läste högt en snutt ur bibeln. Sagor om moses och brinnande buskar...

Där julpysslades det också och lucian skulle röstas fram. Jag ville aldrig vara lucia, mest för att jag ville stå någonstans längre bak i ledet och kunna njuta av allt det vackra och härliga. Om man var lucia var man tvungen att läsa en dikt, jag var för feg och rädd. Det var alltid något av de populära barnen som blev kronbärare med rött band kring midjan... Nästan varje år var det så och det hörde till. Det blev en tradition. 

Julkalendern är en annan favorit. Att varje morgon börja dagen med en kvarts spännande barnprogram, en mugg varm choklad som mamma kokat iordning och en ostsmörgås  var som att få födelsedagsfrukost varje dag. Chokladkalendern sparade man till sist. Som frukostefterrätt...

När jag var riktigt liten och inte hade egna pengar så följde jag alltid med mormor ner på stan och handlade en julklapp till mamma och pappa. Något fint och inte så dyrt men ändå en julklapp. Ibland, när man var i skolåldern,  fick de saker som man gjort i slöjden. Undrar om de blev lika glada som de såg ut... ;)

Granen handlades dan före dan och kläddes på kvällen dagen före julafton samtidigt som julskinkan kokades. Det var nog det bästa av allt. Det luktade så gott och man fick vara uppe länge för att få en knäckesmörgås med den första skinkbiten på, sådär lagom varm med ett glas must till. Granen blev så fin och jag skulle alltid hänga upp den vackra julprydnaden som jag köpt när jag var med mormor på julmarknad i Tyskland. Den tillhör fortfarande en av mina absoluta favorit grandekorationer.

Spänningen i ens lilla kropp när man lade sig i sin säng kvällen före julafton glömmer man inte i första taget. Vad skulle man få i julklapp? Skulle syrran få fler paket än mig? Skulle jag få det där barbiehuset som jag önskat mig så länge?

Det tog tid innan man somnade men det gjorde inget... Jag tyckte om att ligga där och titta på min ängel i fönstret och på krubban som stod uppdukad med jesusbarn och tre vise män. Och på snön, den som förr faktiskt föll om jularna och bildade ett tjockt knarrigt täcke som man pulsade genom på väg till mormor på julaftons eftermiddag efter Kalle...

Kom tillbaka lilla barndom ty jag saknar dig oändligt!

Nu är det inte alls som förr. Nu bor man ensam i en liten etta där en gran inte ens är att tänka på. Baka och pyssla får man göra själv och skinka känns onödigt att koka åt sig själv. Julkalendrarna är inte juliga längre och ingen kokar min choklad. Chokladkalendrar är för barn och det pirriga har övergått i någon allmän julstress. I år infinner sig även en viss ångest över det där med julklappsinköpen. Jag har inte köpt en enda julklapp trots att jag så gärna vill överrösa alla med presenter. Jag har helt enkelt inte råd. Studenter borde få någon form av julpeng tycker jag. Kravet borde vara att man inte får lägga en enda krona på sig själv utan allt ska spenderas på släkt och vänner! (Reinfeldt, Anders Borg eller vem fan det nu är som har hand om det, jag önskar mig den önskan i julklapp... Tack!) Ingen snö finns det heller, inte ens en liten gnutta... Stackars alla barn som inte får åka pulka och bob eller små små skidor...

Nä, jularna är sig inte lika längre men det förändrar inte det faktum att det fortfarande är den absolut bästa tiden på året. Ingen tvekan om saken.