Vilket underbart program. Vilket stärkande och hemskt program.

Jag följer EN serie och det är Himlen kan vänta. Serien handlar om människor som blivit diagnostiserade med dödliga sjukdomar.

Människorna som medverkar är starka, fyllda av mod, gråt och envishet. Man kan inte låta bli att se sitt liv från en annan synvinkel efter att ha sett något av avsnitten.

Idag för första gången så grät jag ungefär i en tredjedel av programmet.... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när en av personerna, Helena, talade så starkt om sig själv, hennes korta framtid och alla som hon visste att hon inom en snar framtid skulle vara tvungen att lämna. Jag kan inte ens föreställa mig vilken maktlöshet de anhöriga måste ha kännt under hennes sjukdomstid... 

Cancer är en fruktansvärd hemskt vidrig sjukdom som äger så många. Många i min släkt har drabbats å jag kan inte låta bli att tänka på konsekvenserna om någon av dem hade/kommer att gå bort...

Sådana här program får en att uppskatta allt som man har och allt som man kanske kommer kunna att få. I stunder som denna så vill jag bara ringa alla jag känner och tala om hur mycket jag tycker om dem och hur glad jag är att jag har dem runt omkring mig. Kanske borde jag också göra det...

Man måste verkligen ta vara på allt, på varenda sekund hur svårt det än må vara. Det är farligt att leva i slentrian! Man kan missa ett ögonblick, en kärlek, ett andetag, en snöflinga, en solstråle, en vän, någons värme, en kram, ett nytt ord, en insikt, en utsikt eller ditt eget liv.

Titta här om du missat Himlen kan vänta!

Nu ska jag torka tårarna, koka en mugg te och älska...livet!

Äntligen äntligen är min värld alldeles härligt vit! Ute ligger en massa nyfallen snö och väntar på mig!

Så himla härligt! 

Wohoooooooooooooo