Jag fick ett tetips från en klasskamrat igår. Violte. Låter gudomligt gott men finns bara att köpa i en butik i strängnäs eller från denhär sidan. Det är ganska dyrt men smakar säkert alldeles gudomligt!!! Så fort jag får råd så ska jag beställa mig en burk.

Te är nog något av det bästa som finns!

Jag luktar äckligt och är svettig men jätteglad!

Jag har precis kommit hem från min första tur uppe i spåret sedan jag bröt benet.  Det var så ofantligt skönt att få använda sin kropp till något mer än att gå och cykla. Att få sträcka ut sig i spåret och springa var nog den bästa känslan på bra länge trots att jag med min nyfunna fobi mot sådant som  sticker upp, ner eller är fuktigt och halt i min gångbana tyckte att det var obehagligt ibland. Uppe i spåret finns det nämligen lera,rötter, stenar och annat obehagligt som man kan snubbla och halka på. 

När jag som bäst hade fått upp farten och flåset så stannade jag tvärt framför ett stort glansigt hav av lera. Jag tänkte att springer jag där så ramlar jag...

Det slutade med att jag inte sprang hela varvet runt utan sprang de sträckor där marken var torr och i mina ögon "säker". Så kanske joggade jag allt som allt 1/3 av varvet på 2,7 km. Det var så himla härligt. Det är inte mycket eller särkislt långt, jag vet men jag har i alla fall börjat nu och visst, det kändes inte så skönt i foten men det sket jag i. Det ska inte hindra mig ett dugg mera, ja e så himla less på foten och allt som har med den att göra så nu ger jag blanka faan i den.

En sak som är säker är att maddluren behöver införskaffa sig lite nya träningskläder... Byxorna är utslitna i grenen och håller nog inte mer än en vända till i spåret, dessutom är de för stora och åker ner. Sporttoppen ska vi inte ens tala om, den har jag haft i ett århundrade tror jag och stöder inte sådär jättebra...haha skumpidumpedidump! Så ja, när jag får pengar nån gång så ska jag investera i nya träningskläder... blir lite roligare att ta sig ut och iväg att träna då.

Nu hoppas jag att min fot är snäll och inte börjar göra ont. Jag måste ju testa hur den fungerar och vad jag kan göra med den. Nu är jag glad att jag kan gå normalt utan smärta och faktiskt jogga en bit. :) Framsteg, framsteg!  

Nä banne mig, idag är jag stolt över mig själv. Jag har just klarat av den första helgen på jobbet, dvs ca 30 timmars arbete, och en joggingtur i spåret.

Nu ska jag lyssna på Håkan Hellström, ta mig en dusch och sedan äta bruna bönor och prinskorv! Tack å hej gåsleverpastej!

Igår jag var och beställde hem en säng. En bredare säng. En snyggare säng. En bättre och fräschare säng. En säng som vi båda kan få plats i.

Sängen heter något så flott som Z6. Låter som en bil eller så... Och om ungefär tre veckor så står den förhoppningsvis här hemma.

Nu kan jag knappt somna i min gamla säng bara för att jag vet att det snart kommer en ny. Dessutom har J så fint påpekat hur mycket det låter om den nuvarande sängen varje gång jag vänder mig (Ja, han har pga platsbrist sovit på soffan). Stackarn, inte nog med att han får sova på soffan, den hårda och nersuttna, han får stå ut med lätena och knarrandena från sängen varje gång jag snurrar runt i den. Och känner jag mig själv rätt så är det nog rätt så ofta...

Nej det ska bli underbart med en ny, stor säng. Det behövs verkligen. Jag vill ju vakna upp bredvid den finaste människan som finns och inte se honom ligga på en hård soffa i andra änden av rummet...

Nää banne mig, jag pallar inte med det där stället!! Inte nog med att jag sovit dåligt, när jag kom till jobbet så hade någon naturligtvis slängt mina arbetskläder inklusive mina skor! Tack så hjärtligt!! Nu får jag alltså jobba i mina egna kläder hela sommaren. Beställning av nya kläder tar så lång tid att ja inte hinner få dem innan ja slutar igen... Så jäkla värdelöst!

Jag har dessutom inte ekonomin att köpa nya arbetsskor och byxor... Baaaaaah! Jag blir galen snart...

Ja, nä men nu är det väl ungefär  två och en halv månad kvar tills skolan börjar. Bara att kämpa på!

Idag börjar jag åter igen på jobbet... Det är inte direkt så att jag studsade upp ur sängen med glädje för en liten stund sedan.

Nä, istället så har jag vaknat ungefär varje kvart inatt och trott att jag försovit mig. Med andra ord så är allt precis som det var när jag jobbade för drygt ett år sedan. Jobbångesten har redan flyttat in i min kropp och skolan, var den bara en dröm??

Det enda som får mig att över huvud taget återvända till det där stället är det att jag varje månad den 25e tills det att skolan börjar, kan plocka ut några tusenlappar mer i månaden och faktiskt kanske kunna spara undan några kronor till fattigare tider. (Just nu känns det som om jag inte kan bli fattigare men det kan jag säkert...)

*suck* Tror inte att jag har suckat så många gånger på en morgon som jag gjort idag. Jag vet också att jag verkligen inte borde klaga ett dugg, jag har faktiskt ett jobb men det är bara det att jag vet hur jag mådde för ett år sedan och varför jag ville därifrån... 

Men nu är det så att igår var igår och idag är idag och nu får jag helt enkelt finna mig i detta och tänka på att det bara är för en kort period. Jag överlevde sju år där så då ska jag väl överleva tre månader till??

Nä, nu ska jag peppa mig själv med någon bra och rolig låt och cykla iväg till jobbet... Hej svejs!

Äggklockan tickar vidare utan att bry sig om att maten är färdiglagad för länge sedan. Ingen är hungrig ändå.

Svarta små tårar rullar nerför kinden och munnen är ett streck som darrar till ibland likt ett ensamt löv på en naken kvist i sommarregnet. Rysningarna som brukar upphöra någonstans där ryggraden slutar fortsätter upp, upp, upp. Hela kroppen skälver till slut av obehag och det som en gång varit färdiglagad mat hamnar i en slaskig pöl på hallmattan. Äckel!

Orden som någon stoppat in i öronen ekar och tar aldrig slut. Äckel!

Bara skrikandet kan kamouflera de röster som aldrig slutar tala. Äckel!

Går in i badrummet, hatar det rosa kaklet. Det förbannat fula rosa kaklet som någon idiot en gång valt och till och med fastnat för i en katalog där minst tretusen andra kakelplattor fanns att välja bland. Äckelrosa! Toalettlocket är dammigt och mögelfläckarna i taket vid duschutrymmet småler och hånflinar. Annars brukar de vara rätt hemtrevliga men idag, idag är de hatade och nära utrotning. Äckelmögel!

Blundar lite, känner väggarna mot fingrarna. Kalla och ensliga men fortfarande där. Trygga väggar som inte kan uttrycka sig på annat sätt än att, när de tröttnat, börjar vittra sönder och bli till pulver liggandes på ett plastgolv. Ödet blir att sugas upp av det sladdförsedda vidundret med ett munstycke som inte skonar någon. Därmed tystnar väggen och blir åter till ingenting.

Ingenting.

Innan vi föds är vi ingenting, när vi dör blir vi ingeting. Där emellan gäller det att försöka lyckas och synas och har man tur så kanske man hörs också. I annat fall så är vi precis som de trygga väggarna. Ingenting.

Nu börjas det igen... vikthetsen inför beach 2009.

Visserligen har den pågått ett tag men det är nu, när värmen kommit (och försvunnit) som folket blir som tokiga. Den liksom påminner dem om nyårslöftet som de gav i början på året, de där vanliga orden som man vet att man aldrig kommer att hålla.

Ölmagar och knullhandtag, dallerlår och gäddhäng, slappa vader och dubbelhakor, allt ska bort! Fram med sexpacken och getingmidjorna, nu är det dags att spänna och pråla sig på gymet och svettas tills man dör av vätskebrist. Fram med den igendammade stegräknaren och vässa spetsarna på gångstavarna. Lufta gympadojjorna och stretcha ordentligt. 

Eller.

Så kan man ju välja någon av aftonbladets dieter. Nu kan man både bli smal och snygg på åtta, sex eller fyra veckor... Bara att välja. Dessutom utan att anstränga sig det minsta och fortfarande äta gott. Ta ett piller efter maten bara, Liposinol, äppelcidertabletter, Figurett eller helt enkelt ett par koffeintabletter som ger ett snabbt energitillskott så att du orkar träna efter en lång arbetsdag. 

Om inte det fungerar.

Kanske en färdigblandad Nutrilett shake kan fresta? Choklad eler fruktsmak i en läckert utformad förpackning som får dina smaklökar att vattna hela din mun. Eller varför inte en liten, liten chokladbar? Det är ju gott, alla gillar väl choklad? Att den är hård som sten och smakar som om den vore minst 20 år gammal får man lägga åt sidan. Se på det läckra kakaoöverdraget, håll för näsan och minns hur en riktig chokladkaka smakar så ska den nog gå ner. Sätt inte i halsen bara och akta plomberna för sjutton. Hungern, den skrikande, som dyker upp efter någon timma är bara en illusion, en oas i en torr öken och en dröm. Jag lovar...

Nää, usch jag blir så trött! Varje gång jag läser på aftonbladets hemsida så ser jag minst tre stycken annonser om hur man ska lyckas gå ner i vikt och bli smal, smal, smal... Till midsommar, till jul, till nyår osv... Varje gång jag går in i en affär och glor lite i tidningsstället så finner man ungefär fem magasin som ger en tips och idéer om hur man fort och effektivt kan gå ner i vikt... Varje gång jag slår på tv:n så matas min hjärna med olika reklamfilmer så som allevo, kellogs special K, nutrilette och annat tjafs.  Inte ens tv-shop låter ens kropp vara ifred. Där finns piller till både det ena och det andra, eller ett svindyrt träningsredskap som någon påtvingad, sedan födseln, redan pinnsmal skådis får propagera för.

Hur mycket orkar man ta in egentligen? När får det vara nog?

Jag vet att jag är tjock, det är ingen nyhet. Det har jag varit sedan den dagen då jag lämnade min mors trygga och varma mage. Jag vet också att dessa dieter och piller och allt vad det är inte fungerar. Isåfall skulle väl ingen människa här på jorden vara tjock? Visst, det kanske fungerar att leva på nutrilettdrinkar och visst, man kanske går ner några kilon, ett tag... Men sedan då? 

Är det värt att gå omkring alldeles orkeslös och trött för att gå ner några kilon och sedan gå upp dem igen? Jag har själv prövat, både nutrilett, äppelcidervinäge, chokladbars och liposinol (som dessutom närmare 300 kronor per förpackning som inte ens räcker i en månad, inte något för mig som är fattig student) utan någon effekt alls. Jag har tröttnat och ledsnat och förbannat mig själv för mitt utseende och min tröga kropp som vägrar gå ner i vikt samtidigt som jag tycker att jag har rätt att se ut precis som jag gör utan att jag ska behöva ursäkta mig när jag äter det ena eller det andra.

Nej jag kan bli rejält jäkla förbannad på sättet som vi (speciellt kvinnor) ser på våra kroppar. Jag kan bli arg på mig själv de dagar då jag önskar att jag vägde ungefär 12 kilo och kunde köpa ett par byxor i storlek xs medans någonkallade mig spinkis. Det kommer aldrig att hända, jag vet, men ibland önskar jag det. Det kan jag bli arg över. Skitarg. För vem eller vilka har stoppat dessa tankar in i min skalle? Varför får jag inte vara nöjd över min kropp och hur jag ser ut, alltid? Jag vill ju tycka att jag är fin men när låren dallrar och magen har blivit en bulldeg samtidigt som kycklingfiléerna där bak på ryggen blir allt tydligare och bilderna på smala fina människor utan celluliter omgärdar en överallt så känner man sig inte så lyckad. Genetiskt sett.

Men i huvudet är jag inte alls överviktig, min hjärna väger nog ungefär lika mycket som alla andras. Eller kan man kanske drabbas av "fetthjärna"? 

Nej jag tycker faktiskt om att röra på mig och ja, jag älskar grönsaker  fastän jag är tjock! Ja, jag ska klä mig i baddräkt och sola på stranden i år igen och ja, jag tänker äta choklad när jag blir sugen på det. Jag tänker dessutom vara glad för den jag är och försöka tycka om min kropp, alltid och jag tänker faan skita i alla vikttips hitan och ditan för de gör mig inte ett dugg lyckligare.

Det skålar vi för! SKÅL!

Det är så varmt, så himla varmt... Jag har setat på J:s balkong här i Enköping och "plågat" mig i ungefär fyrtio minuter men nu orkade jag inte mer... Hettan är oliiiidlig som Peter Harryson hade sagt.

Jag vill inget annat än att hoppa i plurret känner jag men jag har varken badkläder eller sjö i närheten så det får vänta. Jag har hur som helst börjat på "solbrännan"...

I förrgår åkte jag och J ut med hans föräldrar på båten Lotta. Det måste nog ha varit den härligaste dagen på bra länge. Jag har nu sett Enköping från en båts perspektiv och jag är nog nästan lite avundsjuk på Lotta som får fara fram på sjön och ligga vilandes vid en liten brygga där svalorna cirklar över vattenytan. Jag hoppas att jag får åka med fler gånger.

Jag försöker att passa på och njuta nu de här dagarna innan jag börjar jobba. Det känns inte så roligt att behöva stänga in sig på ett demensboende hela sommaren men det måste ju bli så så det är bara att omfamna sig själv och le åt det faktum att jag faktiskt har ett jobb. Nu kan jag ju i alla fall se ett slut på det, jag ska bara jobba ungefär 10 veckor och sedan så är det över och back to school och fattigdom. 

Hur som helst så har jag det ju så jäkla bra så det är dumt att klaga på någonting över huvud taget. Nu får jag ta och skärpa mig helt enkelt... 

Nu ska jag gå ut i lillköket och svettas lite mer. J är nog hungrig när han kommer hem från jobbet å då blir det grekiska biffar till middag...

Over and out gott folk!