Jag kom nyss hem från en snabbvisit i New york och ändå önskar jag att jag hade varit där!

Det välbekanta ljudet av gnisslande gitarrer, färgade spotlights mot tegelväggar, den gnälliga rösten och de fyra underbara männen från min hemstad tog mig tillbaka till sist. Sist då jag själv bevittnade dem för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen. De är alltid, ALLTID, lika bra. Lika gnälliga, lika proffesionella, lika dana.

Det är lite skumt att se människor som för x antal år sedan hängde på Blå och drack drinkar som vilka som helst ståendes i Amerikas stora äpple och spela låtar som är nya men ändå känns lika mycket "hemma" som alla deras andra låtar. Jag känner dem inte men man har ofta sett grabbarna (Okej, nu mera gubbarna) rännandes omkring här i stan jonglerandes med citroner, drickandes öl, fikandes på kaka och fiskandes med små barn. Det är lite knäppt att sedan se dem på tv. De är ju precis som alla andra, bara lite, lite bättre.

Jag minns en gång, på Dannes (En lagom sunkig kvarterskrog) när jag satt någon meter från Harri Mänty och bara beundrade honom när han satt och drack öl. Jag beundrade inte bara honom i det ögonblicket utan även hans fyra bandmedlemmar och staden jag vuxit upp i (Jag förstod då att man faktiskt kunde bli något även fast man kom från Eskilstuna). Han satt där på en vanlig barstol och drack en helt vanlig öl och småsnackade med mannen bakom baren i en helt vanlig småstad och ändå var han så ovanlig. Jag fick inte riktigt ihop tankarna att han var en "kändis" som ena dagen spelade bas i tv och den andra dagen var en vanlig öltörstande man som ville slappna av en fredagkväll.

Precis som alla andra, fast ändå inte.

Det var något magiskt över den där stunden. Kanske för att jag hade druckit några bacardi breezers för mycket och lät tankarna sväva fritt eller helt enkelt för att den var just det. Magisk.

Jag önskar att jag hade fått vara på releasfesten i New york och hört de nya låtarna live, på stället. Jag tävlade i alla tävlingar jag kunde se om biljetter dit men inte vann jag några...

Jag önskar att jag hade haft råd att köpa biljetter till någon av konserterna i landet lagom men det har jag inte så jag får vänta. På min tur. På deras tur och på Eskilstunas tur. För nog kommer de hit snart igen. Och då, DÅ, ger jag mig inte förrän jag står med en biljett i min hand. M, hänger du med då?? Det blir liksom inte riktigt detsamma utan dig...

Jag längtar, det var så länge sedan. För ni kommer väl snart?

Jag är skyldig dig något större än allt det jag har och någonsin haft. Jag är skyldig dig det du så länge hatat.

Jag gick långt och långsamt, följde efter dina steg. In i dimman.

Jag bytte insikten mot en utsikt värd att dö för. En plats där jag kunde se dig. Överallt. Alltid.

Du bleknade men skrattade ändå. Förstod inte sammanhanget. Det har du aldrig gjort. Och jag log. Ditt ansikte så där tveksamt och upprymt men utmärglat och tomt. Du har levt färdigt, ätit upp dig själv.

Jag är skyldig till något större än allt det jag gör och någonsin gjort. Jag är skyldig dig det du så länge älskat.

Jag gick så långt jag kunde, tills synen inte räkte till. In i skuggan.

Jag bytte utsikten mot en avsikt värd att döda för. En tid då jag kunde se dig. Överallt. Alltid.

Du veknade men stod ändå. Förstod inte slutsatsen. Det har du aldrig gjort. Och jag grät. Ditt ansikte så där vitt och öppet men ensamt och övergivet. Du har levt färdigt, ätit upp dig själv.

Jag är skyldig. Jag är skyldig dig det du alltid varit rädd för.

Jag sprang så fort jag kunde, tills lungorna inte orkade mer. In i dig.

Jag bytte ett liv mot ett annat. Ett liv då jag kunde vara dig. Överallt. Alltid.

Med Kent i öronen klarar jag av allt!

Idag har nya skivan inhandlats. Jag tycker om den! Den tröstar lite i höstmörkret och påminner mig om att allt minsann inte alls är omöjligt. Jag klarar av mer än vad jag tror.

Kent har gett mig den insikten.

När jag var tonåring kändes allt hopplöst och mitt liv var hemskt, tråkigt och ingenting värt såvida jag inte lyssnade på kent. Då flög jag. Med vingar, vita som nysnö. I kents musik och texter fann jag trösten och igenkännandet. Kent hade överlevt, och det skulle jag också göra. Om jag överlevde tonåren i Eskilstuna så skulle kanske jag en dag kunna producera något minst lika vackert som dem, som kent.

Jag tror, nu när jag vuxit upp till en stabilare människa, en kvinna med egna åsikter och framtidsplaner att kent till stor del faktiskt gav mig framtidstro. Visst, jag var inget jättedeprimerat och skadat barn men jag kände mig ensam när jag var tonåring. Jag kände mig inte särskilt snygg varken på insidan eller på utsidan och jag undrade nog mest vad det skulle bli av mig egentligen. Vad skulle det möjligtvis kunna bli av ett tjockt barn som knappt vågade ta ett enda eget beslut och som aldrig hade kysst en pojke??? I mitt huvud ekade ordet: Ingenting! Men när jag lyssnade på låtar som celcius, Frank och alla de andra så kände jag igen mig. Kent satte många gånger ord på känslor som jag gick och bar runt på.

Nu, när jag är vuxen och har växt färdigt så är kent mer en trygghet än något jag inte skulle kunna leva utan. Kent är något att vända sig till i de stunder då det känns som om ingen annan förstår en. Jag tycker om att ha det så och det är säkert många som inte förstår sig på vad jag pratar om men det är inte viktigt. Jag har bara insett att musik kan vara till en förbannat stor hjälp och tröstar i stunder då man har det svårt eller går igenom jobbiga saker. Musik kan också hjälpa en att fatta beslut och inse vem man är eller vem man blivit och vart man är på väg.

Utan kent hade jag nog aldrig vågat...

Men nu står jag här idag. Glad fastän mycket just nu är svårt och jobbigt. Att kent släppte en skiva just nu ser jag som ett tecken, ett vackert och härligt tecken på att jag klarar det! Jag klarar det!!

Imorgon släpps den, Röd!

Jag har längtat och väntat och försökt att inte spendera några pengar i onödan så att jag faktiskt ska ha råd att köpa den här skivan. För den måste jag ha. Så är det bara! Jag kommer nog alltid att ha den här töntiga känslan i kroppen som jag hade när jag var yngre och musiken var mitt allt. Då jag knappt kunde somna dagen innan ett viktigt skivsläpp skulle gå av stapeln.

Ååå, som jag saknar den tiden. Tiden då varje ny cd-skiva var en himmel att flyga runt och färdas fritt i. När man bröt omslagsplasten, luktade på cd-fodralet, stoppade den blanka runda himmelska plattan i cd-spelaren och genast började suga i sig konvolutets innehåll och låttexter. Det var något av det bästa jag visste.

Nu mera minns jag knappt hur en cd-skiva ser ut, än mindre hur den luktar. Det är synd och på något vis så ogillar jag datorernas framfart på den musikaliska cybermarknaden med spotify och allt vad det är... På grund av min dator och alla fiffiga program man kan nå via internet så behöver jag inte köpa några skivor längre. Skivor som en gång var min passion. Skivor som gjorde varje löningsdag till ett paradis. Något nytt att mata öronen med och något nytt att lära sig utantill och något nytt att kunna sjunga med i.

Ja, musiken var något att längta efter. Nu är den så fruktansvärt lättillgänglig att man knappt behöver vänta på den. Den bara finns där om man letar lite. Det är liksom inte detsamma. Men å andra sidan så är jag vuxen nu, tekniken rör sig framåt och jag vill tillbaka till dåtiden med blandband, walkmen och cd-spelare.

Jag vill på något vis kunna ta i musiken och göra den mer fysisk eftersom jag inte kan spela den själv. Kanske är det därför jag sjunger? Vräker ur mig toner både högt och lågt för att känna mig involverad, känna mig delaktig och få en gemenskap med något som jag älskar utan att riktigt känna det? Jag vet inte, det är bara en teori. En teori som jag tyker om och tänker behålla...