Den här veckan har jag flytt till Enköping. Jag åkte med min fina hem i söndags för jag orkar inte vara hemma och vänta på brevbäraren. Jag orkar inte ha ångest varje dag när jag går hem från skolan för att jag tror att det ska ligga en "dödsdom" på hallgolvet inpaketerat i vit papp och jag orkar inte ligga och lyssna på ljud ifrån farstun och undra om det är brevbäraren som kommer och jag vill kunna sova om nätterna utan att behöva ligga och fundera.

Brevet har med andra ord inte kommit än. På onsdag är det sju veckor sedan jag gjorde den senaste undersökningen. Har jag inte fått brevet den här veckan så antar jag att jag måste försöka ringa någonstans och fråga varthän det tagit vägen.

Mamma är snäll och går hem till mig och ser om det kommit någon post. Jag har sagt åt henne att ringa om det kommer.

Jag orkar inte med den här väntan. Det är värre än förut. Jag vill kunna njuta av julen, den bästa tiden på året, och allt den fina och inte gå och bära runt på den här oron hela tiden.

Jag förstår inte varför det dröjer så...