Det känns för jävligt.

I flera dagar har jag nu gått och trott att allt är bra. Att jag skulle slippa gå och tänka och fundera mer. Kunna sova ordentligt och slippa vänta på post och obehagliga besked.

Så fel jag hade...

Tidigare i veckan fick jag ett brev som sade att jag var frisk och kry och skulle slippa den där otrevliga "operationen" som den ännu otrevligare tanten berättat att jag skulle vara tvungen att göra. Inga cellförändringar hade upptäckts...

Idag ringde mamma.

Jag hade fått ett nytt brev... Ett brev som talade om att de hade fått kompletterande(!!!??) svar på proverna och att de tyvär visade på cellförändringar. Cellförändringar som måste tas bort.

Jag trodde att jag skulle gå sönder. Jag har ju i en veckas tid lyckats lugna ner mig och bli mitt vanliga jag igen. Nu var jag tvungen att krypa ner i det djupa svarta oroshålet igen.

Hur faan kan man skicka iväg ett brev som talar om att de inte hittat något och att allt är bra INNAN de faktiskt vet det och innan de fått alla svaren på proverna??? Jag är rent ut sagt jävligt förbannad på hur allt det här har gått till och jag har gråtit floder. Ännu en gång.

Att göra så här är inte schysst mot någon. Oavsett vilket besked det gäller. Det är inte rätt att i sju veckor behöva gå och oroa sig över något som någon doktor har sagt för att sedan få ett besked där det står tvärtemot vad doktorn sade.. och att då istället lägga energin på att bli arg på doktorn som man trodde ljög och hittade på egna diagnoser för att sedan få ett annat brev där det står att doktorn hade rätt.

Jag sade tidigare att det här var det värsta jag varit med om men jag skulle nog ha väntat med att säga det tills nu. Om jag nu hade vetat hur det skulle bli...

Det här är inte klokt! Att ge folk falska förhoppningar och skicka ut brev som inte alls stämmer. Förstår de som gör detta vad som händer med den människan som råkar ut för det?

Så nu måste jag återigen vänta på ett vitt kuvert. En ny tid. Hur ska man orka??

Helst vill jag bara lägga mig under täcket och gråta men så kan man ju inte leva. Jag är mest arg och ledsen på hur allt har gått till och jag ska ta upp det med någon ansvarig för jag vill absolut inte att någon annan skall råka ut för samma sak. Det är jobbigt som det är att gå på en cellprovtagning...