Det är jobbigt att se sin pappa ligga i en sjuksäng med fruktansvärda smärtor och med ett ansikte och en hals som inte längre har formen av ett ansikte och en hals.

I morse ringde mamma och väckte mig, pappa hade ramlat omkull på cykeln och hade blivit inkörd till lassarettet med ambulans. Han hade själv ringt till mamma men med morfin och en chock i kroppen fungerar inte hjärnan riktigt som den ska. Pappas babbel och bubbel blev mer oklart än tydligt och mamma och jag tog oss direkt upp till sjukhuset.

Där låg min fina lilla pappa i en sjuksäng med blåa filtar över sig. Jag kände knappt igen honom. Ansiktet var stort som en melon och halsen minst lika tjock. Pappa hade fått en allergisk rekation mot morfinet som han fick i ambulansen. Det var fruktansvärt att se på det som låg i sängen och skulle föreställa min pappa... Han hade väldigt ont och hade svårt att andas. Syrgasslangen i näsan fick knappt plats och ögonen hade svullnat så pass mycket att huden tryckte sig mor glasögonglaset. Jag ville så gärna ta bort glasögonen för det såg inte så skönt ut men då sade pappa : -Nej då kan jag ju inte se något...

Han såg ju ändå inget på grund av all svullnad...

Pappa blev förflyttad till kirurgavdelningen där han skulle stanna för observation. något var fel med lungan och detta skulle rötgas igen, nu i eftermiddag. Pappa var tvungen att byta säng, från akutbritsen till en vanlig säng och det var jobbigt att se hans ansikte förvridet i plågor när de tre sjuksystrarna hjälpte honom att ställa sig upp och snurra på honom så att han hamnade rätt i den nya sängen. Han såg så gammal ut just i det där ögonblicket. Bräcklig och svag med ett enormt ansikte.

Vi talade med doktorn eller vem det nu var. Pappa har en revbensfraktur och något knas med ena lungan samt den allergiska reaktionen. Om det inte ordnat till sig inom några timmar så skulle det bli någon sorts dränering... Det får röntgen utvisa.

Det kändes ledsamt att lämna pappa där uppe i sin säng, liggandes med smärtor och en flaska att kissa i bredvid sig på sängbordet...

I eftermiddag ska jag gå tillbaka dit och se hur det blir och när han får komma hem. Mamma jobbar så jag får gå själv. Någon måste ju gå dit och se till pappa så at han har det bra. Eller ja, så bra han nu kan ha det...

Senast igår sade jag till pappa att han borde sluta cykla till jobbet nu på grund av all snö och halka. Men envisheten segrade och han satte sig på cykeln imorse ändå.

Snälla ni där ute, cykla inte nu när det är så mycket snö å halt ute så slipper ni se era döttrar, söner, pappor, mammor osv i otäcka sjukhussängar! Det är ingen höjdare...