Jag åkte inte till skolan idag. Jag åkte inte hem idag. Min kropp vill inte hem och min hjärna vill inte hem. Jag vill bara var här hos tryggheten, långt borta från onda människor i vita rockar.

Att åka hem känns nu mera bara som att återvända till ett stort svart hål. Jag trodde att allt var över men nu tvingas jag tillbaka till alla tankarna och känslorna. Jag förstår inte hur det kan gå till så här inom sjukvården.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag bete mig?

Kunde inte somna igår, ögonen tårades och i bröstkorgen växte sig ilskan allt större. Det är värst när alla ljusen släckts, när man ska komma till ro. Det är då de värsta tankarna väcks till liv. I det här fallet grundar sig ilskan på det som enligt mig, skötts fel. Jag tänker på om detta hade hänt någon med, låt oss säga, en dödlig sjukdom. Viktiga beslut som man skickar hem till folk med snigelposten får för fan inte vara felaktiga. Man kan inte skicka ett positivt besked och glädja någon för att någon dag senare inse att det beskedet var felaktigt och då skicka ut ett nytt brev. Oavsett vad det gäller! Det som skall skickas ut skall baseras på all information, alla undersökningar och alla resultat utav dessa och såldedes vara den absolut sista och enda diagnosen!

Jag litar på sjukvården, eller har gjort det fram tills nu. Man är tvungen att lägga sin kropp och sitt liv i deras händer när man blir sjuk eller får problem som man själv inte kan lösa. Men vad händer när de gör fel? Jo förtroendet sjunker, avsevärt! Hur ska jag nu kunna lita på att nästa besked jag får är riktigt? Eller om jag någon annan gång i mitt liv tvingas vänta på något besked. Jag kommer ju alltid att ha detta i bahuvudet. Man går aldrig säker trots att man har fått papper på det för någon kan ha misstagit sig eller ljugit...

Jag har sedan den 17e september, den första cellprovtagningen, gått och väntat på besked... Förra måndagen trodde jag att den nära fyra månader långa väntan äntligen var över. Det hade då gått närmare åtta veckor sedan den sista undersökningen och det skulle ha tagit fyra innan man fick sitt besked. Det sade tanten på kvinnohälsan till mig. Det tog dubbelt så lång tid och ändå skickas fel diagnos. Det är inte rätt och riktigt!

Jag har gått och våndats i två månader om huruvida jag ska opereras eller inte och får sedan ett besked om att inga förändringar hittats. Jag tillåter mig själv att andas ut igen och tänka på den härliga julen som komma skall och att jag inte behöver gå på ett nytt gynbesök förrän om tre månader... För att en vecka senare vara tillbaka på ruta ett.

Jag vet egentligen inte vad jag känner, det är en enda röra i mitt huvud men mest är jag nog både arg och ledsen! Det här tar så oerhört mycket energi och att gå runt och tänka på det här i flera månader är nog inte speciellt hälsosamt! Att bli felaktigt behandlad gör inte det hela bättre!

Jag önskar att de inte skickade ut papper till människor som väntar utan ringa istället. På så vis skulle det tänkas efter en gång extra innan man ringde och då kanske sådana här otrevliga saker skulle kunna upptäckas och undvikas!

Imorgon måste jag hem till Eskilstuna, hem till den där förbannade hallmattan och den förbannade väntan på de evigt vita kuverten! Jag orkar inte mer nu... Jag vill inte mer nu...