Jag åkte inte till skolan idag. Jag åkte inte hem idag. Min kropp vill inte hem och min hjärna vill inte hem. Jag vill bara var här hos tryggheten, långt borta från onda människor i vita rockar.

Att åka hem känns nu mera bara som att återvända till ett stort svart hål. Jag trodde att allt var över men nu tvingas jag tillbaka till alla tankarna och känslorna. Jag förstår inte hur det kan gå till så här inom sjukvården.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag bete mig?

Kunde inte somna igår, ögonen tårades och i bröstkorgen växte sig ilskan allt större. Det är värst när alla ljusen släckts, när man ska komma till ro. Det är då de värsta tankarna väcks till liv. I det här fallet grundar sig ilskan på det som enligt mig, skötts fel. Jag tänker på om detta hade hänt någon med, låt oss säga, en dödlig sjukdom. Viktiga beslut som man skickar hem till folk med snigelposten får för fan inte vara felaktiga. Man kan inte skicka ett positivt besked och glädja någon för att någon dag senare inse att det beskedet var felaktigt och då skicka ut ett nytt brev. Oavsett vad det gäller! Det som skall skickas ut skall baseras på all information, alla undersökningar och alla resultat utav dessa och såldedes vara den absolut sista och enda diagnosen!

Jag litar på sjukvården, eller har gjort det fram tills nu. Man är tvungen att lägga sin kropp och sitt liv i deras händer när man blir sjuk eller får problem som man själv inte kan lösa. Men vad händer när de gör fel? Jo förtroendet sjunker, avsevärt! Hur ska jag nu kunna lita på att nästa besked jag får är riktigt? Eller om jag någon annan gång i mitt liv tvingas vänta på något besked. Jag kommer ju alltid att ha detta i bahuvudet. Man går aldrig säker trots att man har fått papper på det för någon kan ha misstagit sig eller ljugit...

Jag har sedan den 17e september, den första cellprovtagningen, gått och väntat på besked... Förra måndagen trodde jag att den nära fyra månader långa väntan äntligen var över. Det hade då gått närmare åtta veckor sedan den sista undersökningen och det skulle ha tagit fyra innan man fick sitt besked. Det sade tanten på kvinnohälsan till mig. Det tog dubbelt så lång tid och ändå skickas fel diagnos. Det är inte rätt och riktigt!

Jag har gått och våndats i två månader om huruvida jag ska opereras eller inte och får sedan ett besked om att inga förändringar hittats. Jag tillåter mig själv att andas ut igen och tänka på den härliga julen som komma skall och att jag inte behöver gå på ett nytt gynbesök förrän om tre månader... För att en vecka senare vara tillbaka på ruta ett.

Jag vet egentligen inte vad jag känner, det är en enda röra i mitt huvud men mest är jag nog både arg och ledsen! Det här tar så oerhört mycket energi och att gå runt och tänka på det här i flera månader är nog inte speciellt hälsosamt! Att bli felaktigt behandlad gör inte det hela bättre!

Jag önskar att de inte skickade ut papper till människor som väntar utan ringa istället. På så vis skulle det tänkas efter en gång extra innan man ringde och då kanske sådana här otrevliga saker skulle kunna upptäckas och undvikas!

Imorgon måste jag hem till Eskilstuna, hem till den där förbannade hallmattan och den förbannade väntan på de evigt vita kuverten! Jag orkar inte mer nu... Jag vill inte mer nu...

 

Anna

7 december 2009 15:40

HUR FAN kan dom göra såhär? Är inte det en tjänstefel? Borde inte du typ få skadestånd för det? Det är ungefär lika illa som att säga att en person har dött och sen ringa tillbaka och bah: oj, han levde visst! Jävla stil alltså! Jag kokar!

Och jag är sjukt ledsen för din skull. Men jag vet att allting kommer gå bra och jag är glad att du har människor i din närhet som kan stötta dig! Du klarar det här! Du är stark!

http://annaekvall.blogspot.com

 

Karin

7 december 2009 16:14

FY FAN SÅ IDIOTISKT!!!!!! jag vet som sagt hur det är att vänta och att göra sådär är ju fullkomligt absurt!! de borde inte ens skicka sådant med post utan ringa, som de gjorde till mig.

håller mig ditt förra inlägg att det är svårt att lita på vården. jag har fått mycket hjälp men samtidigt har jag efter snart ett års utredning inte kommit någonstans. jag blir så jävla trött när jag läser detta!! Tänker på dig massor Madde.

http://karinwittur.blogspot.com

 

malin

9 december 2009 15:16

Fy fan va taskigt, riktigt oproffessionellt att göra så!!! Va ledsen jag blir för din skull!! Tänker på dig min vän och finns här om du behöver prata eller bara inte vill sitta hemma o glo någon kväll!!! Men du fixar det här, du är stark o du fixar mer än du tror!! Kram på dig!!

http://emlinn.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...