Jag är jättetrött, det har varit så mycket idag fast egentligen ingenting speciellt. Eller jo speciellt har det väl varit men inte på så vis att jag sprungit 5 mil, klättrat uppför ett berg eller nåt sånt...

Och så läser jag på Aftonblaskan att Stockholm-Båstad, han den där Magnussons nya serie floppat. Konstigt?! Han har väl inte gjort något roligt sedan han spelade in Pyjamas och bad fisksäljaren om ett kilo laxfitta... Eller när han åt falukorv, rå sådan, direkt ur förpackningen i tunnelbanevagnar. Hysteriskt roligt. Men sådant görs ju inte idag tyvär... Nä istället får vi titta på mammor som byter bon med varandra, ensamma mammor och dagens män och sånt. Tittar någon ens på nyheterna längre? Lilla sportspegeln? Gó kväll?

Det hettar om kinderna. Jag är så himla varm och har längre trott att jag håller på att bli sjuk. Jag håller inte på att bli sjuk. Jag är bara sådan... Varm. Eller så är det alla allergimediciner jag stoppar i mig. Jag vet inte, men ögondroppar är läbbigt. Kallt i ögat liksom.

Jag vill också dela med mig av en bild som jag tog när jag var iväg på min lilla Halmstadresa. Den enda bilden på de tre damerna i familjen Karlsson. Nästa gång hoppas jag att pappa kan vara med på bild också.

Jag tycker om den här bilden, dels för att jag vet att jag sitter krumt som fasen bakom en stor trädstock och klämmer in mig över den mellan mamma och syster yster men mest tycker jag om den bara för att det är vi och för att syrran har en toalett i huvudet. (Bör jag tillägga att det blåste nåt så helvetiskt?)

Nu ska jag krypa ner i sängen och drömma om semestrar i varmare länder. Jag letade förresten fram mitt pass idag och det går inte ut förrän om tre år... :)

Jag sitter här med små tårar i ögonen. Inte för att jag är ledsen, nej tvärt om. Jag är hur glad som helst. Lättad skulle man kunna säga.

Jag fick nämligen besked från försäkringsbolaget nyss. Ett glädjande besked som gör det lite mera värt att ha en klumpfot med lösa delar inuti som värker då och då. Ett besked som gjorde att det känns lite mera värt att ha suttit och väntat på posten varje dag.

Nu har jag en invaliditetsgrad på under 5 procent på min högerfot, det har försäkringsbolaget bestämt. Det känns ganska skönt att någon annan bestämt saker utifrån vad jag skrivit ner och berättat. Det känns skönt att någon annan också tycker att det är fel på min fot, inte bara jag...

Det är ett jäkla sjå med alla olika papper som ska hitan och ditan men det är värt det nu i efterhand. Så ni som har skadat er någon gång eller kommer att göra det i framtiden, glöm inte bort eller skit i att kontakta era försäkringsbolag. Det kan faktiskt vara värt allt jobb någon gång i slutändan... (Så är det väl i och för sig med allt)

För två år sedan bröt jag alltså fotleden på Eskilstuna tågstation och nu sitter jag i Ennköping med en klumpfot men ett något större belopp på kontot.