Det smattrar av regnet mot fönstret och om en vecka är det midsommar.Kaffet glömde jag brygga och nu är det alldeles för sent.Finns det blommor till en midsommarkrans?

Magen värker. Är det söndag idag? Det känns som det... Mer regn.

Det plingar och plongar i mobilerna, överallt. Här och där. Kan man aldrig få vara i fred? Måste man kunna nås överallt och hela tiden och varför skickar olika banker ut brev om att jag så himla väldigt gärna får låna pengar av dem? Jag vill inte låna pengar. Låt bli mig!

Där ligger räkningarna också. *suck* De tar aldrig, aldrig, aldrig, aldrig slut. Men pengarna då... Vart tar de vägen?

Hej arbetslösheten och A-kassan! Jag förstår att ni välkomnar mig med öppna armar och låter mig plågas och våndas. Jag ska kämpa, emot er, allt och alla som inte tror att jag kan.

Jag kan.

Och jag vill.

Jag ska också.

Känns det lite bättre nu, du klagande, vidriga människa? Känner du hur fotsulorna landar i de präktiga skorna som kniper lite om lilltån? Nå? Gör du det?

Trodde väl inte det...

Det är för svårt och för jobbigt. Läskigt samtidigt. Och glatt, för framtiden är vår, som studenterna säger. Jag måste ju tro på dem nu. För vad ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?