Ibland rinner det tårar längs med kinden. Tårar som samlas precis under hakan för att sedan falla mot golvet.

Ibland ler munnen och slutar aldrig. Slutar aldrig för att lyckan är oändlig och alltid kommer att bo där inne i bröstet.

Ibland bubblar skrattet fram. Lägger sig i maggropen och i öronen hos andra där det smittar dem.

Ibland gör det så ont. Det kommer från ingenstans och slår till så hårt att ögonen måste blunda, hårt.

Ibland känns det så ensamt. Ensamt för att livet tar en paus eller för att det helt enkelt bara är så det är lite då och då.

Ibland kan det vara lite läskigt. Läsigt för att handen man nyss höll inte längre finns där.

Ibland kan det kännas lite mörkt och kallt. Det beror oftast på att du glömt stänga fönstret och somnat.

Ibland, men bara ibland, väger orden tyngst...