Ibland önskar man att man var någon annan stans. Borta. Långt borta. Kanske alldeles ensam. På en plats som man tycker mycket om och kanske längtar efter. Ibland är man precis nöjd och varm i bröstet. Med ögon som ler och ett hjärta som slår. Som bankar för någon. För något.

Ibland gör man saker man inte borde. Förbjudet. Borde inte men vill. Vill så väldigt gärna. Ibland hjälper det.

Ofta känner man igen sig, i andra. I grannen eller barnet. I mamma eller pappa. Saker de gör som ligger så nära en själv. Saker de är som man kanske glömt bort. Ofta gömmer man undan saker. Obehag, trauman, smärta, tårar, platser. Men de kommer alltid tillbaka när man minst anar det. Slår en hårt i magen.

Ofta domnar man bort. Hela kroppen och allt där i. Glömmer. Ska inte men kan. Måste låta bli. Ibland hjälper det.

Ibland hjälper det att älta, tugga om och svälja igen.

Ibland hjälper det att hålla en hand.

Att höra någon andas.

Sova djupt.

Ibland hjälper det att älska någon.

Ända sedan allt det där hände så verkar det som om min kropp gör något slags uppror. Den gör precis som den vill och skiter blankt i att jag skulle uppskatta en tid då jag kände mig frisk och pigg.

I ett halvår har jag inte fått må toppen någon gång i princip. Först alla gravidsymptom, illamående, den där otroliga tröttheten och allt det andra. Sedan missfall, operation och alla tårar. Den där tunga ledsamheten som hugger tag i mig ibland fortfarande. Det har ju egentligen inte gått så lång tid, två och en halv månad lite drygt. I samband med allt uppdagades det att jag led av underproduktion av sköldkörtelhormon och började äta Levaxin. Efter missfallet tog jag nya prover och det visade sig att jag även måste äta B12.

Okej.

Innan vi åkte på semester var jag förkyld och hade ont i halsen. Nu den senaste månaden har jag drabbats av olika hudåkommor. Jag trodde det berodde på de nya tabletterna men nu verkar det som om det är något annat. Olika hudutslag på olika ställen på kroppen och det blir i princip bara värre.

Imorgon bitti ska jag till doktorn igen. Jag orkar inte med det här om jag ska vara ärlig. Det känns så jädra trist. Känner mig ful och det kliar överallt och gör lite ont. Nu vill jag bara veta vad det är så att jag kan få något som hjälper mot skiten. Vad det är har jag spekulerat i men jag har faktiskt ingen aning. Allergi? Insektsbett? Skabb?(Hoppas inte på det!) Nån slags ros, bältros? Svamp? Ja alltså jag har gått igenom hela listan i huvudet... Så otroligt tröttsamt!

Jag känner mig inte på topp för fem öre. Snälla rara kroppen kan du inte låta mig vara ifred ett tag nu? Jag orkar inte.

Det har varit väldigt skönt att vara borta men det är minst lika skönt att få komma hem. Det är härligt att inte behöva bry sig om varken mat eller husrum när man är borta på semester men nu känner jag ett behov av att gå runt och plocka här hemma i lyan.

Jag känner ett behov av att plocka ur rena kläder som doftar gott ur tvättmaskinen och hänga dem. Jag känner ett behov av att gå runt med dammsugaren ett par varv och dra med dammtrasan över de välbekanta ytorna. Jag känner ett behov av att få krypa upp i min hörna i soffan med en tidning, fjärrkontrollen och en kopp svenskt starkt kaffe. Jag känner ett behov av att åka till affären och storhandla. Jag känner ett behov av att träffa mina nära och kära.

Nu när jag varit borta inser jag hur mycket jag tycker om att vara hemma. Att det är minst lika rart trots alla måsten. Det var underbart att åka bil hem från flygplatsen och inse hur vackert det är i det här landet. Vi har något att vara stolta över. Det är stor skillnad mellan Cyperns karga, otroligt torra landskap och vårat lummiga, frodigt gröna Sverige. Det bästa med att komma bort är att uppskatta allt man har här hemma.

Nu känner jag mig helt slut. Har tvättat, städat, handlat, packat upp och ringt telefonsamtal. Tog en smörgås nyss för magen knorrade. Nu tror jag att jag ska tvätta av mig resedammet och krypa ner i renbäddad säng. Inte dumt!