Allt jag rör vid går sönder.

Faller ihop och blir till aska.

Du brann upp eller ner, svårt att veta vilket.

Luggen i ögonen igen, ser inget.

Sikten skymd, skaffar solglasögon.

Ingen får skåda det mina ögon skådar.

Klär av mig skinnet för att visa vem jag är.

Du litar på förstoringsglaset. 

Inget kan döljas under något som är gjort av glas.

Jag förstorar allt det lilla, det som inte betyder något.

Du letar efter det perfekta, det som ingen har.

Vi är alla lika dumma.

Jag räds det som du varnat mig för.

Jag avskyr när du ber mig ta i dig.

För allt jag rör vid går sönder. 

Som en kollektiv gråt, ett regn, faller allt över dig.

Med världen på dina axlar kunde det bara gå på ett sätt.

Luften tog slut innan slutet kom.

Tog din kalla hand, det knakade till.

Bort mot den okända staden, den du alltid drömt om.

En stad utan lagar, hopp och demokrati.

Vingarna av glas, de som du förtjänat hjälpte dig framåt.

Sådant du hatat och ratat passeras vid en närmare eftertanke.

En korsning, ett kors eller döden på din vägg.

Att leka sanning är svårare än vad många tror.

Laddar upp en avatar på himlavalvet så att alla kan se.

En stjärnbild, ett nytt horoskop.

Blickarna samlas däruppe på en enda punkt.

De fyllde sitt syfte, du fastnade på näthinnan.

Stråkarna och den melankoliska sången placerade dig i ett fack.

Ett litet skrymsle där mörkret regerar.

Hur länge orkar man utan sömn och kärlek?

Alla behöver vi något att bita i.

Nya utmaningar på löpande band i en splitterny fabrik.

Onödiga förpackningar är a och o.

Demonstrationer i en naken stad där ingen bryr sig.

En tår i någons öga.

Allt dethär skall genomlevas.

Vare sig du vill eller ej.