På min kropp finns ärr och mönster.

Sådant jag tycker om och sådant jag hatar.

Händerna på magen pekar finger åt mig varje dag, jag försöker att inte titta.

Grusgroparna på låren samlar känslor som påminner mig om vad de en gång var.

På knäna finns ärr trots att jag aldrig gått i kyrkan.

De mjuka delarna där solen aldrig skiner döljer jag med leenden.

Ingen ska få se.

Jag döljer dig så väl du mönstrade kropp.

Spegeln, den värsta av ovänner hånar det som en gång var fritt från märken.

Vad jag önskar att jag vore ren.

Hur kunde du bli såhär?

Där under hakan liknar jag en pelikan.

Fingrarna små prinskorvar utan lyckliga ringar av guld.

Om du visste hur det kändes!

Att ta tjuren i hornen gör ont och sårar än.

Fler ärr därinuti och utanpå.

Att inte kunna välja från start får vi alla leva med.

Jag bor här i mitt skal, ärrat och mjukt.

Jag ser det fula, det trasiga och det fina.

Det fula sitter ytligt.

Det trasiga är en klump av osäkerhet i magen.

De fina platserna i mig har ingen ännu vågat besöka.

Jag är ingen karta, jag är ett landskap.

Där du tar slut tar framtiden vid

Dit du går ödslas människors tid

Bakom lyckta dörrar fattas svåra beslut

Du dödade staden där hjärtan längtar ut

Du byggde en fyrkant utav betong

Sedan sjöng du för den, en nykomponerad sång

Där inne växte ett nytt litet liv

Något som skulle bli ditt nya tidsfördriv

Du höll det så krampaktigt fast i din famn

Du glömde att döpa det, ge det ett namn

Nu när det växt ur sitt skal

Ställdes du inför det svåraste av val

Att välja var det värsta du visste

Därför gick du din dröm om miste