Ensamheten skaver hål på hälen.

Längtan efter något annat växer sig större för varje ansträngt andetag.

Såren i lungorna går inte att laga, inte dem i hjärtat heller. Man kan bara försöka täcka över dem med något annat, något som är bättre. Tillslut ser man ut som ett lapptäcke hämtat från ett amerikanskt drama.

Färggranna tygbitar ihopsydda med varandra, inget system, inget mönster...

Du har skavt dig igenom alla hudlager in till benmärgen. Längre än så kom du inte... Du tappade greppet, eller var det jag?

Livet går dig förbi ibland men du hinner alltid ifatt.

De långa kliven tröttar ut din magra kropp, tömmer dig på allt du äger.

När vetskapen landar där inuti är det redan försent.

Allt du gjort och allt du ville spelade ingen roll, du förlorade. 

Den som vann gick hem med allt utom det som var ditt.

Du stal det viktigaste, ett ögonblick, någons historia.

En tanke hit, en tanke dit, vem bryr sig?

Det viktigaste är att andas, att leva.

Insidan, eller utsidan, det är frågan...

Vad skall prioriteras och vad skall sorteras bort? 

Finns det någon lag att följa, något likt en bibel?

Sitt på knä tills benen domnar bort och be för ditt liv.

När dörrarna öppnas kliver rädslan fram och tar ett strypgrepp runt din vita hals.

Att andas var det viktigaste...Glöm inte det.

Luften som cirklat omkring på insidan tar slut så fort.

Ångern blir din bäste vän och håller din hand när du går nerför minnenas gränd.

Plötsligt blir allt det ljusa mörkt.

Att få en andra chans är mödan värt.