Jag känner lite att det är min plikt som kentfan (Ja, jag har kommit överrens med den tanken nu!) att blogga lite om den nya skivan Tillbaka till samtiden.

Jag har nu, sedan skivan släpptes lyssnat å läst lite om vad folk tycker  om denna nya kentbebis. Såvitt jag kan förstå så finns det två läger. Det ena lägret viftar med vit flagg och dyrkar skivan för fulla kåsor medans det andra lägret hissar dödskalleflaggen och avskyr allt när de samlas kring lägerelden.

Det vita lägret blir i viss mån irriterat på det svarta lägret när de spelar de gamla kentlåtarna så högt att de inte kan höra de nya.

Det svarta lägret slår dövörat till när det vita försöker ge sig på en övertalning och blir skitarga när de förklarar att för att kunna producera skivor så krävs det pengar och säljer man inga skivor så måste man fixa pengar på något annat sätt. Därav de mycket omtalade Kent-mobilerna...

*suck*

Sådär håller de på,fram och tillbaka medans tidningarna delar ut plus och getingar till höger och vänster. Tidningarna förstorar som vanligt upp det mesta och ett litet frö har helt plötsligt blivit en gigantisk illaluktande pellargon som bossar över fjortisarnas tankebanor. För för fjortisarna, de nykläckta Kent-fansen så betyder media allt. Det är där man finner sin så kallade information och det är kvällstidningarna och klickbilagorna som är deras biblar. Halleluja!!!

Det jag nu inte förstår med denhär Kent-cirkusen är just själva cirkusen. Vad är det att orda om?

Kan inte alla bara vara glada och nöjda och fokusera på det väsentliga, dvs musiken? Hur låter skivan? Är den bra? Vad har förändrats? Hur går texterna?  osv...

Istället går alla runt och tjurar för att grabbarna grus behöver få ihop mer sand till den redan stora sandlådan och utvecklas från treåriga småglin till trotsiga tonåringar.

Det är väl klart att ett band utvecklas, så måste det vara för att intresset ska bibehållas.Vem faan hade lyssnat på Kent om de fortfarande höll sig till det dom gjorde från början. Om allt låtit som då?  Om allt var likadant?

Det är ju en resa som är det intressanta att följa, en utveckling. Från apa till människa liksom.

Många klagar också och säger att Kent inte är Kent nu när de är så "stora" men där kan jag tycka att många har fel. Nu är vi där igen, vid förändringen. I mitten på nittio-talet släppte kent sin första skiva, de som idag är så gamla som de är idag var då en bra bit yngre och hade andra tankar i sina huvuden. De kände på ett visst sätt och var på ett visst sätt. Precis som kent.

Samma människor är idag på ett helt annat vis, vuxnare, de har ett klarare sätt att tänka på, de har gått igenom ett och annat och utvecklats till något de kanske inte trodde att de skulle bli men ändå blev. Precis som Kent.

Är det bara jag som förstår och tycker att det är helt okej att utvecklas, att stiga av från den stig man befann sig på och göra något annat, något som ingen förväntat sig? Vara modig. För det är ju så Kent beter sig, det är så de alltid har betett sig. Det är så de alltid kommer att bete sig. Kan inte bara alla förstå det och sluta förundras över deras vägar att gå?  Varje gång de senaste tre skivorna har det vart ett sånt rackarns rabalder om ditten och datten, om soundet och om alla saker de gjort vid sidan av Kent. Vad de tjänar, hur de tjänar och bla bla bla... För vem är detta relevant?

Det enda jag bryr mig om är musiken, vad som strömmar ur mina högtalare och sätter sig på en bekväm stol i hjärnan. Det enda jag bryr mig om är texterna som jag kommer att sjunga fram till nästa skiva då jag kan mata in nya. Det enda jag bryr mig om är musiken.

Kent får enligt mig syssla med vafan som helst så länge jag kan få en ny låt att mata min kenttarm med när den känns utsvulten. Kent betyder för mycket för mig för att jag ska orka klaga hit å dit på ditten och på datten och på ingenting. Alla skivor har sin charm och sådant man inte gillar. Alla skivor låter olika och tack gode gud för det. Tycker man om det gamla bättre så kan man ju lyssna på det och gillar man det nya så kan man lyssna på det. Så enkelt är det.

Tack gode gud för valfriheten!!

Det finns musik, och så finns det MUSIK.

Det finns musik som går in genom ena örat och ut igenom det andra utan att fastna och så finns det  musik som går rakt in i hjärtat. 

Det finns musik som irriterar och musik som man inte kan leva utan.

Det finns musik för alla emotionella stadier.

Det inns musik för dig, för mig och för alla.

Att få skapa och omvandla sin själ till musik måste vara fantastiskt. 

Att känna att man ger bort en bit av sigsjälv till någon genom något som man älskar måste vara fantastiskt.

Att älska sitt inre genom det man gör måste vara fantastiskt.

I fredags fick jag uppleva något som jag inte upplevt på länge.

Jag fick uppleva ett stycke musik som tog andan ur mig och gjorde att jag svävade bort till en annan värld minst tre ljusår härifrån. 

Jag fick uppleva musik i en av sina absolut bästa former.

 Det norska bandet Lionheart brothers tog mig med storm!

Att i 40 minuter (ca) få följa med på en näst intill instrumentalisk resa utan att sucka en enda gång av tristess gjorde mig lyrisk. Dessa unga män som trollade fram sång med sina instrument fick mig att nästan fälla en tår. Resan var vacker, genomtänkt, melodisk och allt annat man kan önska sig och biljetten för att få följa med kostade bara 80 riksdaler.

Den melodiska 60-tals indierocken (eller hur jag ska beskriva den)  har allt. Vackra skira röster a`la Mew, gitarrer som liksom sjunger, trummor i massor och en hel del annat som gör musiken värd att lyssna på. Där finns influenser och drömmar från en tid som redan passerat.

Lionheart brothers är som en tidsmaskin!

Det var längesedan jag hörde ett så bra band både live och på skiva.